Helt ensam

Var hos psykologen tidigare idag. En bra timme där vi pratade mycket om mina känslor kring inseminationen. Jag har inte trott att det påverkar mig så mycket, han tror att det gör det. Såklart har han rätt.

Det är högst troligt att det är anledningen till att jag känner mig låg, sover dåligt, har ont i magen och har noll aptit.

Det är ju en massa känslor som är inblandade i det här, inte bara huruvida jag kan eller inte kan bli mamma utan också själva grejen att bli förälder, det kan ju skrämma slag på de flesta. Oro, förväntan, ovisshet, rädsla, glädje, ja listan kan göras lång och jag är ju självklart inget undantag utan känner också de där känslorna.

Gynekologen frågade mig igen idag om jag har några runt mig som stöttar mig och jag svarade syrran och pappa, de är ju min familj. Jag har dock känt från båda att de inte riktigt är med mig hundra procent av nån anledning, men jag har ändå tänkt att de ju såklart är i mitt lag. Tills syrran ringde.

Jag har märkt att hon inte längre frågar hur det går med allt och verkar bara lyssna på ett halvt öra när jag pratar om det och det visade sig att hon inte alls tror på att jag kommer att göra det här, att det är ”ännu en grej som jag inte kommer att slutföra” (hennes ord) Jag frågade vad hon menade och hon sa att jag varit så i hela mitt liv och att hon inte tänkte stötta/glädjas med mig åt det här förrän hon verkligen såg att det händer.

Det gjorde mig så jävla ledsen. Nånstans långt inom mig visste jag att det skulle vara ”lite för bra för att vara sant” om hon stod vid min sida genom allt det här, hon har aldrig stöttat mig tidigare i mina val i livet – men jag önskade så gärna att hon skulle göra det så jag fick skygglappar.

Efter att vi pratat klart satte jag iPhonen i flight mode, drog för alla gardiner och la mig på soffan med en filt över huvudet. Jag kände mig ensam, misslyckad, dum, löjlig…

Alla de känslor jag har haft under hela min uppväxt, varför är jag så här, varför gör jag så här, varför mår jag så här malde i mitt huvud. Till slut tog jag två Atarax och somnade faktiskt.

Jag är så glad att jag har de där tabletterna, de är helt ofarliga (är från början allergitabletter) och man kan ta upp till sex stycken per dag utan problem, så när jag får såna där känslor som lätt kan slå över till ångest, tar jag två och så går det över. Man blir inte flummig eller lullig/ofokuserad av dem utan de tar liksom bara udden av de jobbiga tankarna.

Nu såg jag att syrran textat. Kommer inte att läsa det för det kommer bara göra mig mer ledsen.

Sorry för deppigt inlägg men det är statusen just nu. Hoppas NI fått en grym start på veckan! ❤️

blogstats trackingpixel

En reaktion på “Helt ensam

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>