Helt ensam

Var hos psykologen tidigare idag. En bra timme där vi pratade mycket om mina känslor kring inseminationen. Jag har inte trott att det påverkar mig så mycket, han tror att det gör det. Såklart har han rätt.

Det är högst troligt att det är anledningen till att jag känner mig låg, sover dåligt, har ont i magen och har noll aptit.

Det är ju en massa känslor som är inblandade i det här, inte bara huruvida jag kan eller inte kan bli mamma utan också själva grejen att bli förälder, det kan ju skrämma slag på de flesta. Oro, förväntan, ovisshet, rädsla, glädje, ja listan kan göras lång och jag är ju självklart inget undantag utan känner också de där känslorna.

Gynekologen frågade mig igen idag om jag har några runt mig som stöttar mig och jag svarade syrran och pappa, de är ju min familj. Jag har dock känt från båda att de inte riktigt är med mig hundra procent av nån anledning, men jag har ändå tänkt att de ju såklart är i mitt lag. Tills syrran ringde.

Jag har märkt att hon inte längre frågar hur det går med allt och verkar bara lyssna på ett halvt öra när jag pratar om det och det visade sig att hon inte alls tror på att jag kommer att göra det här, att det är ”ännu en grej som jag inte kommer att slutföra” (hennes ord) Jag frågade vad hon menade och hon sa att jag varit så i hela mitt liv och att hon inte tänkte stötta/glädjas med mig åt det här förrän hon verkligen såg att det händer.

Det gjorde mig så jävla ledsen. Nånstans långt inom mig visste jag att det skulle vara ”lite för bra för att vara sant” om hon stod vid min sida genom allt det här, hon har aldrig stöttat mig tidigare i mina val i livet – men jag önskade så gärna att hon skulle göra det så jag fick skygglappar.

Efter att vi pratat klart satte jag iPhonen i flight mode, drog för alla gardiner och la mig på soffan med en filt över huvudet. Jag kände mig ensam, misslyckad, dum, löjlig…

Alla de känslor jag har haft under hela min uppväxt, varför är jag så här, varför gör jag så här, varför mår jag så här malde i mitt huvud. Till slut tog jag två Atarax och somnade faktiskt.

Jag är så glad att jag har de där tabletterna, de är helt ofarliga (är från början allergitabletter) och man kan ta upp till sex stycken per dag utan problem, så när jag får såna där känslor som lätt kan slå över till ångest, tar jag två och så går det över. Man blir inte flummig eller lullig/ofokuserad av dem utan de tar liksom bara udden av de jobbiga tankarna.

Nu såg jag att syrran textat. Kommer inte att läsa det för det kommer bara göra mig mer ledsen.

Sorry för deppigt inlägg men det är statusen just nu. Hoppas NI fått en grym start på veckan! ❤️

Insemination VS Ivf – vad är bäst för mig?

”Ja, jättebra! Fint!”

De var de första orden min gynekolog uttalade när hon hade tjoffat upp ultraljuds-dildon i mig. Bra ändå.

Tydligen hade jag ägglossning på vänster äggstock och det såg väldigt bra ut. Kul ju, eftersom jag efter hennes mindre glada tillrop förra gången fick känslan av att jag var för sent ute.

Jag var också och tog prover som de kommer vilja ha i Danmark om det blir aktuellt för det och då är det ju IVF som gäller, därav broschyren. Hon påtalade att allt jag kan göra här i Sverige ska jag passa på att göra eftersom jag får det betalt av landstinget.

Bara genom att läsa den lilla broschyren fick mig att känna mig lite lugnare kring det och tycka att det ändå kanske är ett alternativ och att höra henne prata om det gjorde också att rädslan la sig lite.

Vi är inte där än. Remissen gick iväg idag och om två veckor ska jag ha fått ett svar på om jag är godkänd eller inte. Det som kan fälla mig är ju om de räknar mina besök hos psykologen som ”psykisk sjukdom” för då är det kört.

Aja. Jag fortsätter låta allt ske utan min egentliga inblandning så får vi se vad som händer. ❤️

Avicii: True Stories

Flödena svämmar över av kondoleanser för Avicii. Bladet och Expressen kablar ut allt de kan och trots att jag inte alls lyssnade på hans musik kan jag inte annat än drabbas.

I morse bestämde jag mig för att knäppa på hans musik och då slog ångesten och smärtan till på ett så overkligt sätt och som att han var en nära vän till mig.

Jag såg dokumentären Avicii: True Stories och blev så otroligt berörd.

Låten Without You kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Alla har säkert sett dokumentären men om inte, gör det bara. Oavsett vilken relation ni har till honom, den är viktig och speglar inte bara hans liv och karriär utan vår tid som vi lever i nu och vad fokus ligger. Den ger en perspektiv.

Jag känner så med hans familj, med honom och den ångest han tvingades leva med.

Happiness isn’t all about money. ❤️

Bilder lånade av Google.