Östermalm Vasastan Kungsholmen Södermalm Gamla Stan och Djurgården.

Ok, jag vet inte vad som flög i mig, men jag bestämde mig för att jag skulle gå genom alla stadsdelar. (?!!) Ja men jag vet, så sjukt. Men jag gjorde det.

Två och en halv mil, hur sjukt?! Precis när jag tog skärmdumpen stod jag nästan still, så tempot stämmer inte, jag pinnade på rätt bra.

Jättemycket folk ute även idag.

Även fast det inte är lika varmt som i fredags så var det väldigt skönt.

Och vackert!

Första timmen lyssnade jag på podd, men sen gick jag över till musik och då lät jag tankarna sväva fritt.

På Gärdet får jag alltid en speciell sinnesro. När mamma dog bodde jag uppe på Furusundsgatan och då gick jag alltid ner till en bänk där jag kunde sitta i timmar och bara vara så när jag behöver tänka så återvänder jag alltid dit.

Och Djurgården. 💕

Nu ligger jag på soffan med en ansiktsmask, kollar Biggest Loser och hänger på Tinder. Finns det verkligen en för alla? ☺️ Tror inte det.

Har fått så jäkla ont i en tå. Pappa sa att det kunde vara Gikt och det får vi ju verkligen hoppas på att det inte är. Ha ha ha, nog för att jag närmar mig fyrtio men kom igen! Fast det känns som att jag får mer och mer krämpor. Rygg, höft och nu tå. Måste f.ö. stretcha höfterna ordentligt nu efter min lilla prommis, kände faktiskt av ryggen sista biten.

Ok, går det nån film ikväll tro? Orkar knappt röra mig nu så det blir soffläge för mig. ❤️

Huvudbry

Veckans bästa dag är här! Jag vaknade 04.28 första gången men kände att det var lite väl tidigt att gå upp så jag somnade om och sov till 10. Skönt.

Ny morgonrock/kimono. 85% bomull 15% linne vilket gör att den är hård och stel nu men kommer bli mjuk och härlig efter några fler tvättar.

Det pågår en massa i mitt huvud just nu, en blandning av oro och ångest som jag inte riktigt vet vad det beror på. Jag mår bra och känner mig pigg och stark, men samtidigt så är det nåt som tynger mig. Jobbet är det inte för det känns lugnt, men kanske är det hela den här inseminations-processen.

Jag skrev igår att jag är förberedd på att det kanske inte blir något, att Dannmark är helt ok osv men är det verkligen så? Det är klart att jag skulle bli grymt ledsen och besviken om jag inte kan bli gravid, om det visar sig att jag väntat för länge.

IVF skrämmer helt ärligt skiten ur mig, det känns verkligen som sista utvägen för mig. Att hormonbehandla med sprutor, plocka ut ägg och plantera in igen, som att man mixtrar med naturen. Kroppen har stängt butiken, men man bryter sig in och tvingar den att öppna upp igen. Så himla svårt.

Det är verkligen varannan dag-känslor nu. Som en bergochdalbana.

Igår tänkte jag på adoption som ett alternativ också för det var nån som sa det men det känns absolut inte som nåt för mig, just nu men även det kan ju säkert ändras.

Mycket tankar som ni hör…

Bästa sättet att rensa skallen är att promenera. En riktigt lång och rask promenad är vad jag behöver idag, gömd bakom solglasögon och keps.

❤️