Villkorslös kärlek och….. Barbie?!

Det blir Mello även för mig ikväll. Faller lite för grupptrycket och känner att jag inte kan ställa mig utanför ”bubblan” som alla snackar om.

FaceTime:ade med tjejerna för en stund sen och det liknade nästan ett korsförhör när det snackade om Mello. ”Moster visst är han bäst! Moster hörde du den låten? Moster han som hade den där tröjan…” och så vidare. Ha ha. Vi ska ju hänga hela nästa helg så jag måste vara förberedd. ☺️

Har ingen aning om vilka som är med, säkert en massa ”o-kändisar” blandat med några gamla rävar, tänker jag.

Har legat och läst och gluttat på barnfilm under eftermiddagen.

Älskar såna här filmer! Tittade med ett halv öga men tror att den var bra. TiVo spelade in den så jag kan titta på den en regnigt tråkig dag i framtiden.

Det fortsätter att ramla in så fina meddelanden. Rörd till tårar över alla underbara jag har i mitt liv. Man hinner inte alltid ses, men ett text som det här är mer än nog. ❤️

Ja det blev nachos igen. Men det är också det enda jag ätit idag. Drack en soppa till frulle, annars ingenting så det är ok. Betydligt mindre än igår också.

Just precis nu, efter att ha snackat med Märta och Agnes känner jag mig faktiskt väldigt harmonisk. Barn har ju den förmågan, så oskyldiga, ärliga och raka. De älskar mig villkorslöst och ger mig så mycket kärlek och energi! Det bästa jag har. ❤️

Åh herregud, nu drar spektaklet igång. Orkar jag verkligen se det här? Tveksamt.

Barbie?! Heter hon Barbie? Suck.

Guld till mig – silver till dem!

Tja!

Skotthålet är med! ☺️ Har precis kommit hem efter en två-timmars promenad runt Kungsholmen.

Vackert och skönt! Fan, jag tror att jag är på väg att landa i det här nu alltså. Tankarna snurrar ju såklart fortfarande, men de suger inte musten ur mig längre och jag kan sortera dem och se klart på allt. Yeay. Vilken jävla pers!

Jag läser den här nu. Om my va glad jag är att jag lånade den. Som att läsa utdrag ur mitt egna liv. Höra någon annan berätta om mina tankar och känslor. Såå häftigt!

Jag ska plöja de här tre också i helgen.

Precis som pappa sa, så är det grymt att läsa på så man fattar vad allt handlar om.

Dock var jag inte så mottaglig för det när han sa det, samma dag som jag fick ”domen”. ☺️

Jag har fått så fina och peppande text och meddelanden från mina vänner.

Att få höra sånt här får mig hjärta att svämma över av kärlek!

Från nya vänner, gamla vänner, ”tjenis”-vänner.

Vartenda ord går rakt in i hjärtat och lyfter mig i allt det här. TACK! ❤️❤️

Jag vill inte att det här ska bli en ”ångestblogg” nu med deppiga inlägg om hur kasst det är med mig, men jag bloggar ju om mitt liv och det här hände så då skriver jag om det.

Samtidigt GLÄDS jag tex av det här som hände tidigare idag.

Tjohooo! Satt som på nålar hela loppet. Grymma brudar som plockade hem ett silver! Heja!

Har tittat oerhört mycket på OS. Tv:n står på i princip dygnet runt. Jag har nog aldrig tittat så här mycket på OS tror jag. Sist var väl OS i Calgary 1988. Ha ha. Då var jag tio bast och kollade med pappa.

Ja men ni hör ju, jag är tillbaka. Inte alls så deppig längre. Hurra. Heja mig. ❤️

Inte alltid fel med tabletter

Det här inlägget skrev jag innan jag fick veta att jag har diagnoser, så jag är kanske inte lika glad precis just nu som när jag skrev det, men jag postar det ändå för under alla känslor som pågår nu, mår jag ju faktiskt så väldigt mycket bättre än för några månader sen.

————————————————————-

Jag läste i nåns blogg minns inte vilken, att man inte behöver ta tabletter när man mår dåligt psykiskt, utan att det räcker med att träna. Så kan det säkert vara för vissa, men långt ifrån alla.

När jag var nere i min allra djupaste svacka tog jag mig inte ens ur sängen. Jag varken åt eller sov utan låg bara där som en zombie med tårar rullandes ner för kinderna. Så långt ifrån träning man kan komma.

Som tur var har jag en helt FANTASTISK husläkare som jag känner sen tio år tillbaka som jag ringde och bad om att få komma.

Jag bokstavligen hasade mig ner dit, osminkad i mjukiskläder med tovigt otvättat hår. Han skrev ut tabletter till mig direkt, vilket jag är enormt tacksam för och de har hjälpt mig oerhört.

Den första tiden när allt var sådär mörkt och jobbigt fanns det inte på kartan att gå och träna. Jag gick inte utanför dörren, ville eller kunde inte möta folk. Vände halvvägs till Ica en dag eftersom jag inte orkade möta personen bakom kassan, orkade inte säga hej.

Att ta en promenad, som många tycker är en ”enkel” grej funkade inte heller. Jag kunde ju inte vistas bland folk och bor man mitt i stan kan man inte gå en meter utan att möta nån.

Men efter ett tag, några veckor med tabletter och terapi, började jag så sakteliga känna mig starkare och kunde jag börja röra på mig. Först blev det promenader i olika längd, sen ökade jag på successivt tills jag tog mig in på gymet och började köra spinning. Gömd av mörkret i den nersläckta salen kunde jag ta ut mig ordentligt, men det var fortfarande utmattande. Jag sov alltid en eller ett par timmar när jag kom hem.

Tröttheten är något som hör till sjukdomsbilden.

Nu, när jag ätit medicinen i snart tre månader mår jag jättemycket bättre, jag tränar hårt och mycket och det är först nu som träningen gör att jag känner mig både starkare och piggare.

Så jag tycker inte att man ska vara rädd för att ta hjälp av tabletter. Alla är vi olika och man måste testa vad som passar en själv. Det viktigaste tycker jag är att ha en bra doktor, en som både är kunnig men som också lyssnar och förstår hur man mår. Och vi har ju sån tur här i landet att vi faktiskt kan välja precis själva vilken doktor vi vill gå till.

Sen måste jag rekommendera att gå till en psykolog. Jag vet inte hur det ser ut ute i landet, men här i Stockholm har vi i alla fall rätt till 12 tillfällen hos psykolog via landstinget. Utnyttja det!

Jag vet inte om jag kommer att äta de här tabletterna resten av livet, eller om det går att trappa ut dem så småningom men det är inget jag funderar på nu. Jag är bara så otroligt glad över att jag känner att livet har återvänt och att jag ser ljuset i tunneln. ❤️