En bergochdalbana av känslor idag.

TACK för fina kommentarer och sms efter min post på Insta och det förra inlägget här. Det betyder massor!! ❤️

Mina träningskläder matchar hur jag känner mig på insidan.

Hullerombuller och all over the place. Jag känner mig ok, sen gråter jag, sen är det ok igen och så textar nån och då kommer tårarna igen och sådär håller det på.

Jag var tack och lov helt ensam på gymmet för mitt i mitt hysteriska kutande på bandet kom tårarna och jag kunde inte sluta gråta. Men det var väldigt skönt att få ta ut mig ordentligt. Nu kan jag knappt stå på benen.

Armar och mage också.

Ännu en färgklick. På 90-talet var rött och rosa i kombo en synd. Det finns ju inget snyggare!

Det här fina armbandet kom med posten idag. Så fint!

Ser ni att det står Hope på det. Det passar perfekt nu. Det finns hopp även för en galning som jag. ☺️

Lax, grönkål, broccoli, dillkeso och några små tomater till middag idag. Väldigt gott, även fast min aptit är lite sådär.

Tre timmar senare….

Fick ett ryck nu och snurrade ihop fyra muffins. Helt utan recept men de blev faktiskt ganska goda.

Två ägg, mandelmjöl, bakpulver, Pofiber, kakao sen smälte jag några rutor Z-choklad och blandade i smeten.

Innan jag skickade in dem i ugnen petade jag ner ett par blåbär i varje och la två rutor choklad på toppen. För att vara gjorda av mig och helt utan recept så måste jag ge dem mer än godkänt.

Nu tänker jag spendera resten av kvällen på soffan framför OS. Är slut både i kropp och knopp. ❤️

Del två i mitt liv – Tre diagnoser

Jag tror att en del i att acceptera och komma vidare i allt det här är att öppna upp, släppa på garden och göra mig mottaglig för det som jag tidigare varit rädd för. Jag behöver vara ärlig, och våga vara det inför ”öppen ridå”.

Därför har jag bestämt mig för att öppna upp allt och släppa in alla, vilket skrämmer mig, men jag måste göra det här till 100% och en del i det är att möta mina rädslor.

Igår hos psykologen fick jag alltså höra; ”jag kan inte ställa någon diagnos utan en ordentlig utredning, men efter våra femton veckors terapi kan jag säga att du har drag av Borderline, Bipolaritet och ADHD.”

Det har varit 24 minst sagt turbulenta timmar sen jag fick veta det där, mina känslor har härjat överallt och jag har känt mig kaosig inombords.

Precis som jag skrev igår, är känslorna ungefär desamma som när mamma dog. Bottenlös sorg som kommer i attacker, jag kan inte beskriva det på något annat sätt.

Efter alla tårar igår och orolig snön i natt, bestämde jag mig i morse för att googla alla tre diagnoserna – det är ju sällan eller aldrig bra, – men jag kände att jag ville få en egen uppfattning om vad det handlar om och det känns faktiskt bättre nu. Det gör mig fortfarande ledsen och det känns sorgligt att jag inte fått veta det tidigare, men som pappa sa igår, man visste inte nånting om de här diagnoserna för trettio år sen och man kunde inte behandla dem.

Väldigt många pusselbitar faller på plats. Händelser, beteenden och situationer genom hela mitt liv. Tankar som jag haft, alla dessa varför. Varför gör jag alltid så här? Varför känner jag alltid så här? Varför blir det alltid så här? Nu finns det svar och jag kommer att få hjälp att förändra, förbättra och komma vidare.

Det är en konstig känsla att ha fått en diagnos, även om den inte är helt fastställd än, för det känns som att jag plötsligt hamnar i ett fack. Facket som heter Psykiskt sjuka. Genom alla mina år inom vården har jag sett på psykiska sjukdomar på ett visst sätt, faktiskt varit lite rädd för det, men det handlar ju såklart om okunskap. Jag har på nåt sätt ”dömt” personen som haft diagnosen och ”sett ner” lite på dem och nu plötsligt är jag en av dem. Det blir en frontalkrock inom mig.

Det jag behöver få in är att det inte är mitt fel, att det inte jag som person som är ”ansvarig” för det här. Det är diagnoser som påverkar mitt sätt att agera, men jag har inte kunnat påverka diagnoserna.

Jag är livrädd för hur omgivningen kommer att reagera. Vad folk ska tycka om mig och om de, precis som jag gjort, kommer att döma mig. Många av tårarna igår handlade om det.

Men det enda jag kan göra nu är att försöka se positivt på det, eftersom jag ändå inte kan ändra på det som varit och från och med nu göra det bästa möjliga av resten av mitt liv.

Och jag är ändå glad, för nu kan jag ju med hjälp förändra mina mönster. Jag kan få verktyg för att hantera alla känslor som ständigt stormat inom mig och nu kan jag prata högt om det eftersom jag inte bara är ”dum i huvudet” som jag alltid tyckt, utan det finns riktiga anledningar.

Ja, men då börjar väl kapitel två av mitt liv nu. Det är med skräckblandad förtjusning jag kliver in i det. Ett steg i taget. ❤️

Kaos

God morgon fina ni. Hoppas ni mår bra och kunnat kicka igång den här torsdagen på bästa sätt.

Precis som mina kläder så är mina känslor ett enda mischmasch. Jag har sovit i natt, men oroligt och med mycket drömmar. Igår tog jag milda ångestdämpande för att ”slippa” känna, men det är en av de saker vi pratat mycket om hos psykologen, att jag är rädd för mina känslor och ”stänger av” när något är jobbigt eller svårt, så idag ska jag försöka att låta känslorna komma när de kommer.

Jag vaknade tidigt, före sju så jag tände ljus och satte mig framför OS.

Nu har jag precis ätit frukost. Åt ingen middag igår så jag var hungrig som en varg idag.

Avokado och keso. Det är något med den blandningen som är magisk.

Träna, tvätta och skriva ska jag göra idag. Jag skriver alltid när jag mår dåligt. Det är ett sätt för mig att bearbeta och hantera jobbiga saker och det har jag gjort ända sen jag var liten. Sällan eller aldrig läser jag det jag skriver eftersom det mer handlar om att skriva än vad jag skriver.

Jag har nåt vidrigt att berätta, men jag vill inte att ni ska kräkas upp frullen så det tar vi senare idag.

Höres! ❤️