Mello 2018

Såg ni Mellon? För första gången på flera år tittade faktiskt jag.

Jag var ett STORT Mello-fan back in the days, men sen tyckte jag att det blev så mycket när de började med alla deltävlingar så då slutade jag titta. Men eftersom jag ÄLSKAR Kicki D, tycker Sigrid är härlig och Benjamin är Benjamin, ja då kunde jag liksom inte att låta bli.

Sigrid Bernson. Hennes låt var ju väldigt catchy. Den satte sig direkt och den kommer nog gå varm i sommar.

John Lundvik. Har aldrig hört talas om honom men hans låt gillade jag skarpt. Bra tryck och klassiskt framträdande.

Renaida. Vet inte vem hon är heller, men gillade hennes stil. Cool. Låten minns jag inte så den var kanske inte nån favorit. Kanske krävs det några lyssningar.

Edward Blom. Ja, Edward. Han är ju fantastisk i nästan alla forum han dyker upp i, men jag tycker nog att han ska hålla sig ifrån sången. Glatt och så, men ingen vidare kvalité tyvärr.

Kicki Danielsson. Älskade älskade Kikki. Låten var ju hon personifierad, precis hennes stil och jag älskade den såklart. Men inte riktigt rätt målgrupp är jag rädd.

Kamferdrops. Det här är så märkligt så jag vet inte vad. Deras tolkning av Kikis ”Jag trodde änglarna…” gillar jag. Även Tusen Bitar, men den här… Det är så konstigt också med att hon bät den där masken hela tiden.

Benjamin Ingrosso. Ja den här killen är ju född till det här. Otroligt proffsig, snyggt nummer och bra låt.

Bra start ändå. Har ingen aning om vilka som är med framöver och tror inte att jag kommer sitta bänkad varje lördag, men är det nån artist jag gillar och inte har något annat för mig så kanske jag gluttar.

Och inte helt otippat vilka som gick vidare.

Bilderna lånade från Google

Mums!

Det var ju väldigt vad jag håller på och bakar. Hittade ett recept på Johannas blogg på chokladbollar och tyckte det lät så jäkla gott. Och jag hade alla ingredienser hemma så det var liksom bara att sätta igång.

Dadlar, nötter, (jag körde cashew) glutenfritt havregryn, kokosolja och vaniljpulver.

Jag mosade dadlarna med gaffel istället för handmixer. Har testat det förut och det gick inte så bra. Dadlarna är så kladdiga så det blev bara en enda gegga. Gaffel funkade utmärkt.

Hackade cashew.

Sen mojsade jag ihop alla ingredienser till en smet. Jag ogillar att bli kladdig om händerna så jag använder alltid handskar när man behöver använda dem. Det var väldigt lätt att rulla, det stod i receptet att man kunde ha lite olja på händerna men det behövdes inte med handskar.

Hade ingen riven kokos men finhackade kokosflingor istället.

Blev lika bra.

Ja, sen var det bara att ställa in dem i kylen ett tag och sen mumsa på. De blev sjukt goda!!

Ett bra tips på snabbt och enkelt gottis till fikat.

EDIT: Skrev det här inlägget igår och idag åt jag upp resten till frukost. ☺️

Att söka sina rötter

Som jag ju skrivit om en del så är jag adopterad. Det har alltid varit en ickefråga i mitt liv och inget jag egentligen lagt så stor vikt vid. Men som ni kommer att läsa nedan, så har jag ändå i perioder gjort försök att hitta min biologiska familj. Som ni kommer att förstå, så är det nu mina biologiska systrar som jag skulle vilja hitta. De som fanns när jag föddes och de som eventuellt kommit efter mig. 

Krönikan här nedan skrev jag för ett antal år sen och min syn är i grunden densamma, men har alltså ändrats när det gäller mina systrar. 

Jag har alltid vetat om det men aldrig reflekterat närmare över det. Att jag är adopterad. Jag var bara fem veckor gammal när jag kom till Sverige och mamma och pappa har aldrig gjort någon skillnad på mig och min ett år yngre ”hemmagjorda” syster. Jag har inte blivit annorlunda behandlad av vänner och inte heller av andra så det har inte funnits någon anledning till att fundera närmare på det.

Jag är adopterad från Colombia och kom till ett snöigt och kallt Sverige på julafton 1978. Då hade mamma och pappa väntat på mig i tre år. Ja inte just på mig, men på ett barn. Tre långa år hade adioptionsprocessen tagit. Ändlöst med papper, intervjuer och dokumentationer innan det äntligen stod klart att en liten flicka fötts och var på väg hem till dem. De fick beskedet den 19 november. Då var jag bara en vecka gammal. En flicka hade fötts på ett mödrahem i Cali Colombia och behövde en ny familj. Genast började mamma och pappa planera inför resan. Fixade alla vaccinationer, papper, biljetter, växlade pengar, inhandlade oändligt många filmrullar (det var ju Super8 på den tiden) och förberedde sig för vad som skulle hända. De väntade med spänning på nästa samtal från Adoptionscentrum. När det väl kom, hade det hunnit gå ytterligare några veckor och det var snart dags för avresan. Beskedet de fick var inte vad de väntat. Pappren i Colombia var inte klara. Det fattades stämplar och underskrifter och med den nalkande julen, var det inte troligt att det skulle hinna bli klart innan helgerna då allt

stängde. Vilket antiklimax! Deras kontakt på AC, sa att det eventuellt fanns en annan lösning. De hade redan en familj på plats i Colombia, som var där för att hämta hem en liten kille och om de skulle kunna skynda på pappersarbetet något, skulle kanske den familjen kunna ta mig med till Sverige. Om det fungerade, skulle vi landa på Arlanda julafton. Det var allt de fick veta. På julaftonsmorgon skottade mamma och pappa fram bilen och begav sig ut till Arlanda. Där vankade de sen av och an hela dagen, utan att fortfarande veta om jag skulle komma eller inte. De hade lyckats få reda på att familjen fanns med på planet, men inte om jag var med. Men så landade planet. Och ut genom dörrarna kommer en familj, med två bebisar i varsin korg! Jag kan inte återberätta mammas glädje när hon berättat den här historien för mig. Jag kan inte heller beskriva den glädjen man ser i hennes ansikte, på den gamla knackiga Super8-filmen som fångade detta fantastiska ögonblick. Men jag tror ändå att alla kan förstå, även ni som inte har barn, vilken känsla det måste ha varit. Att efter tre långa års väntan, äntligen få sitt lilla efterlängtade barn!

Vi har inte haft så mycket information om min biologiska familj men det lilla som finns har räckt för mig. Jag har inte känt att jag behövt få veta varför min biologiska mamma valde att adoptera bort mig. För mig har svaret alltid varit självklart. För att ge mig möjlighet till något bättre. Att lämna bort sitt lilla nyfödda barn för adoption måste vara det värsta en mamma tvingas göra och oavsett anledning så tror jag att man tänker på barnets bästa när man tar det beslutet. I mitt fall var det så att min mamma bara var 22 år när hon fick mig och då var jag hennes

fjärde barn. Hon var ensam och hade helt enkelt inte möjlighet att ta hand om ännu ett barn och visst man kan vända på det och se det som att hon gjorde det för sin egen skull men så ser inte jag på det. Hon gav mig möjligheten till ett bättre liv än det jag troligtvis hade fått om jag varit kvar i Colombia, så jag är enbart oerhört tacksam.

Många adopterade känner en nyfikenhet. Andra beskriver en längtan eller till och med saknad efter sitt biologiska ursprung, men jag har alltid haft så svårt att identifiera mig med de känslorna. Ja kanske, att jag kan känna en nyfikenhet. Det skulle så klart vara spännande att t ex få se om jag liknar någon av mina systrar eller få reda på var de befinner sig eller gör idag. Men mer än så är det inte för mig. Min mamma däremot ville väldigt gärna att jag skulle söka mina rötter och hon har vid olika tillfällen under min uppväxt tagit upp frågan. Vi har pratat lite om det men oftast har det runnit ut i sanden. En gång gick det så långt att jag faktiskt kontaktade Adoptionscentrum och bad dem om hjälp. Och jag tror att de drog igång en process och anlitade någon i Colombia för att ta sig an mitt fall, men längre än så kom vi inte den gången. Jag var ju bara måttligt intresserad och mamma ville inte driva på mig.

Genom åren har vi pratat om det ibland men det har aldrig blivit mer än så. På hösten 2008 hade mamma pratat om att hon ville att vi skulle göra en resa tillsammans till Colombia hela familjen och att det inför den resan skulle vara kul om vi fått veta något om min biologiska familj. Vi hann aldrig med den resan, för alldeles för tidigt, plötsligt och fullkomligt oväntat dog min älskade, älskade mamma,

i mars 2009.

Något år efter att mamma dött kontaktade jag återigen Adoptionscentrum för att få hjälp. Då kände jag att jag verkligen borde slutföra det vi en gång påbörjat. Jag kände att jag var skyldig mamma att ta reda på vad jag kunde om min biologiska familj. Jag beskrev min situation för dem och berättade också att vi många år tidigare hade gjort ett försök att komma i kontakt med min biologiska familj. Jag fick svar ganska snabbt och de hade kvar de uppgifter som de fått fram då så det skulle helt enkelt bara vara att ta vid där de slutat. Efter några turer fram och tillbaka kom då slutligen mailet som bekräftade att de hittat min biologiska mamma! Det var med blandade känslor som jag öppnade mailet med rubriken ”Information från Pilar”.

I mailet nedan dyker namnen Pilar, Magnolia och Yolanda upp. Pilar är Adoptionscentrums kontakt i Colombia. Magnolia är en kvinna som hjälpt Pilar i kontakten med Yolanda som är min biologiska mamma.

”Hej Hanna,

Här kommer informationen som vi fick från Pilar den 9 juli. Jag önskar att det skulle ha varit en mer positiv information.

———-
Magnolia har försökt att boka möten med din biologiska mor Yolanda och de har bestämt tid och plats, men hon kommer aldrig. Magnolia har bett sin assistent besöka

Yolandas hem vid två tillfällen, men det har inte varit någon hemma. Men direkt efter besöken har hon ringt till Magnolia för att berätta att hon är mycket sjuk och i behov av pengar. Magnolia har berättat att hon inte har pengar att ge henne och att du har sökt upp henne för att du vill lära känna henne, men att det inte betyder att du kommer att ge henne pengar.

Yolanda hyr ett rum av en äldre kvinna. Denna kvinna har berättat att Yolanda inte är sjuk, men att hon spelar mycket bingo och det är även dit hennes pengar går. Hon försöker att lura till sig pengar för att kunna spela. När Magnolia frågade varför hon inte kom på mötena som de hade bokat blev Yolanda arg och berättade att hon inte var intresserad av att träffa Magnolia, att det enda som Magnolia har gjort är att lura henne. Yolanda sa att hon tror att Magnolia bara lurar henne och att du aldrig kommer att besöka henne. En kort stund senare ringde hon tillbaka till Magnolia för att fråga om du hade skickat pengar till henne.

Magnolias uppfattning är att Yolanda är en svår person att ha kontakt med, att hon är manipulativ och vill att du skickar pengar till henne. Det faktum att hon har svårt att kontrollera sitt spelande gör också situationen mer komplicerad. Magnolia tror inte att det stämmer att Yolanda var sjuk förra gången de träffade varandra. Hon sa då att hon hade en cancer som hade spritt sig mycket, men det verkar inte stämma, då hon idag lever och verkar ha en bra hälsa. Enligt Magnolia är det hennes sätt att försöka få pengar.”

Min första reaktion när jag läste mailet var lättnad över att mamma aldrig fick veta det här. Jag tror att hon alltid haft en önskan om att träffa den kvinna som födde den lilla flickan som sen blev hennes dotter och att de på något sätt, en mamma till en annan, skulle få någon slags kontakt och att hennes bild av ”återföreningen” skulle vara så som man ser i de program som de visar på tv. Fantastisk. Min andra reaktion var, ”skönt, nu vet jag så då behöver jag inte bry mig om det där mer”. Det låter kanske konstigt, men så var det faktiskt. För mig har det alltid bara funnits en familj. Min mamma, min pappa och min syster. Det som hände före mina fem första levnadsveckor är och har aldrig varit viktiga för mig.

När man berättar att man är adopterad får man oftast frågan om man vet något om sitt ursprung. Jag har alltid svarat nej och att jag inte bryr mig så mycket, för det har varit så jag har känt. Nu när jag har sanningen svarar jag fortfarande att jag inte vet något. Dels så orkar jag oftast inte berätta hela historien, men framförallt så har jag ingen lust att berätta att jag faktiskt inte bryr mig om att min biologiska mamma är en manipulativ spelmissbrukare som endast är intresserad av mina pengar. För det bryr jag mig inte om. Min mamma var den underbara, fantastiska kvinna som uppfostrade mig och inte kunde ha älskat mig mer om jag varit hennes egen. Den som ställde upp för mig i alla lägen och som alltid, alltid, alltid fanns till hands när man behövde henne.

När man söker sina rötter ska man vara beredd på att det man hittar kanske inte är det man vill hitta. Det kanske inte blir en ”tårfylld” återförening. Det kan bli som i mitt fall. Man kanske möts av ett dödsbud, eller något annat som man inte har väntat sig. Det är lätt för andra att säga ”Men ska du inte åka dit och leta efter din familj”, men det måste komma inifrån en själv. Man måste känna i hjärtat att det verkligen är det man vill göra och man måste vara beredd på att man kanske hittar något man inte vill. Trots det jag fick veta så är jag glad att jag gjorde det. Nu vet jag och behöver aldrig tänka på det mer.

Nu när ni har läst det här, om ni orkat ända hit 😉 så skulle det vara jättekul att höra om ni har några egna erfarenheter, hur ni tänker eller hur ni ser på det jag skrivit. Om ni inte vill kommentera så har jag ju en mail fraga.delpilar78@gmail.com 

Jag är säker på att åldern spelar in i att min syn har förändrats. Att man på nåt sät kommer på att det finns ett slut och att jag kanske inte har obegränsat med tid på mig. Jag gör som sagt efterforskningar på de sätt jag kan. Har gått med i grupper på FB, den här DNA-grejen från Ancestry och nu också det tär arkivet, (som jag ännu inte lyckats bemästra) som jag hoppas ska kunna ge några svar.  

Förlåta?

Jag har alltid haft väldigt svårt för att säga förlåt. Inte för att det funnits jättemånga tillfällen när det varit aktuellt, men ändå.

Att förlåta har jag aldrig kunna göra. Som jag skrivit om tidigare så har jag alltid varit svart eller vit, sårar man mig så är man ute ut mitt liv för alltid. Jag har känt ett sånt hat mot personen eller personerna som har gjort mig illa och det har varit mitt sätt. Att stänga av och gå vidare.

Den osminkade sanningen med mitt ”skotthål” på kinden…

Under terapin har det kommit fram att mycket av den ångest, ilska och sorg jag känner beror just på det. Att jag bara ”stänger dörren” och går vidare. Allt ligger kvar och bubblar under ytan och gör att när liknande situationer dyker upp, reagerar jag extra starkt.

När jag var nitton, blev jag ihop med en kille, Patrick. Han behandlade verkligen mig som skit. I två och ett halvt år utsatte han mig för framförallt psykisk, men också fysisk misshandel. Och det är inte förrän nu som jag inser hur mycket det faktiskt har påverkat mitt liv.

Vi pratade om det hos psykologen och han sa att jag måste förlåta för att kunna gå vidare. Varenda cell i mig spjärnar emot när jag tänker på det, för för mig är att förlåta samma sak som att acceptera, alltså att acceptera att det han gjorde mot mig var ok. Men så är det inte, har jag fått lära mig.

Att förlåta handlar om att släppa taget och ge sig själv frid så att man kan gå vidare. Jag söker långt inom mig och försöker hitta möjligheten att göra det. Att förlåta Patrick för att han förstört så mycket för mig genom livet. Jag försöker se att det är han och inte jag som var svag, han eftersom han kände att han behövde behandla mig så illa.

Om jag lyckas med det har jag tagit ett enormt kliv framåt och det i sig skulle innebära en seger för mig.

Lång sovmorgon idag och sen ensamfrulle framför sista delen av GodMorgon-Tv. Har samtidigt suttit och försökt navigera mig genom en hemsida som är motsvarande Socialstyrelsen här i Sverige i Colombia. Blivit tipsad om att man kan söka sina biologiska rötter där, men det är inte helt enkelt att förstå hur sidan fungerar så än har jag inte lyckats.

Återkommer om det.