#metoo. Jag blev våldtagen.

För ett par veckor sen hos psykologen kom ett minne upp som jag mer eller mindre hade förträngt. När jag var femton blev jag våldtagen. Det tar emot att använda det ordet, våldtäkt. Det låter så jävla grovt. Jag har aldrig sett det som just en våldtäkt och har väldigt svårt att göra det fortfarande även fast mitt sunda förnuft säger att det faktiskt var det.

Det var en kompis som gjorde det. Hemma i mitt flickrum i min säng. Det var över på några minuter och efteråt betedde vi oss om att ingenting hade hänt. En annan kompis var på bottenvåningen när det hände. Jag skrek inte, jag gjorde inte direkt något motstånd, men jag sa nej hela tiden och det är väl det som gör att det räknas som ett övergrepp.

Jag växte ju upp i lilla Norrtan så den här händelsen kom ut. Alla visste. Jag blev approachad av en tjej som sa att hon hade varit med om samma sak av samma kille och ville att vi skulle anmäla tillsammans. Det gjorde vi, mer eller mindre mot min vilja, jag hade ju så svårt att se att det som hänt var fel. Det spreds som en löpeld genom stan och jag blev syndabocken. Jag. Varenda människa runt om mig hatade mig. Jag fick hotbrev hem, folk snackade skit bakom min rygg, till mig, i närheten av mig, kallade mig för hora, fitta och gud vet vad. Det var en vidrig period.

Det höll på nåt år och jag visade mig knappt ute under den tiden. När jag tänker tillbaka på det tycker jag så jävla synd om den Hanna jag var då. Femton bast och hatad av alla, bara pga att jag anmält att jag blivit våldtagen. Sjukt.

Det som gör att jag inte känner mig bekväm med att kalla det för våldtäkt är nog för att jag aldrig upplevde det som det. Inte när det hände, inte efteråt. Jag visste ju att det var fel, men på nåt sätt fick jag det till att jag hade gjort något för att det skulle hända. Typ flirtat eller nåt. Men så var det ju verkligen inte. Jag ville inte och jag sa det mer än en gång.

Jag blir också förbannad när jag tänker på hur jag blev behandlad. Va faan liksom. JAG hade väl inte gjort något fel?! Det var ju han som var the bad guy men ändå var det jag som blev straffad.

Just den här incidenten från mitt förflutna har jag alltså lyckats förtränga, eller det är inte rätt ord för jag har inte förträngt det, jag tänker bara aldrig på det och jag är rätt säker på att det inte har påverkat mig mer än att jag inser att folk har svarta sidor och att tonåringar som vi var då kan vara jävligt elaka. Speciellt tjejer. Jag tror och hoppas att tiderna förändras och att dagens kids är snällare mot varandra.

I dagens #metoo-tider tänker man på allt man varit med om genom åren. Det är helt sjukt när man tänker efter och inser vad man faktiskt stått ut med. Tänk bara på alla händer på rumpan man fått när man gått genom kabinen. Eller alla servetter med telefonnummer i fickan på förklädet. Va fan tror de liksom?! Hintar och antydningar från läkare på jobbet, gliringar om ens utseende, även där händer på fel ställen. Närmanden. Och man har liksom bara viftat bort det med att de är män och män gör så. Det är fan sluttafstat på mig nu kan jag säga.

Droppen var förra midsommar då min farbror tydligen tyckte att det var ok att ta för sig av mig. Vidriga jävla äckliga människa!!! Jag vaknade på midsommardagen av att han satt i min säng och tog på mig. Alltså helvete va snabb jag var upp ur sängen och ut hur huset. Dagen innan hade han tagit mig på rumpan och antytt att jag hade mycket avklädda bilder på mig i bloggen och varit allmänt vidrig. Min farbror!! Han ska inte se på mig på det sättet. Han ska se mig som sin brorsdotter. Pervo! Jag har berättat för syrran, Janne och Mackan men jag vill inte berätta för pappa. Det skulle krossa honom. Jag vet att det är fel, för man ska ju inte skydda personen som har gjort det, men jag kan helt enkelt inte. Däremot har jag textat min farbror och talat om vad jag tycker, hur jag ser på det som hände och vad som kommer hända om han någonsin dyker upp på nån familje-träff igen där jag är med. Jag har blockat honom från FB, IG, i iPhonen och flyttade bloggen eftersom jag visste att han läser den. Jag vill aldrig mer se idioten och gör jag det, då jälvar ska han få se på faan.

När jag fick landa en Boeing 737:a

Tittade på filmen Flight härom kvällen. Det är ju väldigt bra. Mest för att det är Denzel som spelar huvudrollen. Hade inte han varit med hade den varit ganska svag, tror jag. Trots det den handlar om, fick den mig att längta tillbaka till jobbet i kabinen. Det är något alldeles speciellt med det. Något jag älskar.

Jag får ofta frågan om jag nånsin är rädd när jag jobbar. Nej aldrig. Tro det eller ej, men när jag sökte till utbildningen första gången så var jag faktiskt flygrädd, men efter att ha hört piloternas föreläsning på kursen så försvann all min rädsla. Och ju mer man jobbar, desto mer inser man hur väldigt säkert det faktiskt är att flyga. De kontroller vi gör innan vi lyfter är rigorösa. Och den pilot som ska flyga checkar planet utvändigt väldigt noga. Typ varenda liten mutter. Det är ju liksom ingen som vill att det ska hända nåt när man väl är däruppe. Man ringer ju inte gärna till verkstan, he he.

Jag får också ofta frågor om jag någonsin har varit med om något allvarligt och det har jag faktiskt. Det är några år sen nu, men jag minns varenda detalj som om det vore igår. Först ska jag säga att det INTE var på det charterbolag jag jobbar på nu, utan på ett reguljärt bolag.

Det finns rutiner för vad vi ska göra, hur vi ska göra och vem som ska göra om något händer. Det är det vi tränar på både på kursen, men också varje halvår när vi går in på skolan och ”fräschar upp oss”. Piloterna övar i simulatorerna en gång i halvåret och det vi tränar och nöter och nöter om och om igen har med säkerhet att göra. Allt ombord handlar om säkerhet. Många tror ju att vi är där för att hälla kaffe och te, ha ha. Det är en bisyssla. Visste ni tex att man måste vara en flygvärdinna/50 passagerare? Jupp, så om nån av oss skulle vara sen av nån anledning så kan man inte boarda alla passagerarna förrän alla i besättningen är på plats.

Ok, nu svävade jag ut :-) Den där dagen som det jag var med om hände, var vi på väg till Paris med ett fullsatt plan. En stund efter att vi hade lyft, vi hade hunnit ut med våra vagnar, så ringer de från cockpit och vill ha in cabinchefen. Det gör de oftast bara om det är något speciellt som har hänt. Det behöver inte vara ett nödläge, men det är ofta något som behöver breifas som KAN ha betydelse för säkerheten. Därför drog jag öronen åt mig när jag hörde det. Man skärper liksom sinnena och går igenom vilka uppgifter jag har i den position jag går om det skulle vara något allvarligt.

Efter en stund kommer cabinchefen tillbaka och säger att styrman blivit sjuk och hon vill att jag, men min sjukvårdsbakgrund – ska går fram och titta till honom. När jag kommer fram till det främre köket satt hen där alldeles grå i ansiktet och såg mer död än levande ut. Jag såg att hen var på väg att svimma så jag tippade ner hen på golvet för att undvika det. Sen hände det en massa runt mig, bl.a kom en läkare fram som satt som passagerare. Efter en stund fick jag vet att vi skulle gå ner i Köpenhamn och att kaptenen ville ha in mig i cockpit. Jag blev väldigt förvånad dels eftersom jag var helt grön i företaget, (hade jobbag i fem veckor) jag var yngst i kabinen gällande anciennitet plus att jag ju hade fullt upp med styrman som låg på golvet. Men eftersom cabinchefen sa åt mig att gå in, så gjorde jag det. Man lyder liksom order däruppe, om man säger så. :-)

När jag kom in i cockpit, vände sig kaptenen om och pekade på högerstolen (styrmans plats) som att jag skulle sätta mig där. Jag har suttit i cockpit massor av gånger, men då sitter man ju på 3:e sätet bakom piloterna så att sätta sig framme vid spakarna kändes väldigt ovant. Sen fick jag så många konstiga direktiv på vad hen ville att jag skulle göra som absolut inte står i min arbetsbeskrivning som flygvärdinna. OM man skulle bli inkallad i cockpit (något vi givetvis tränar på) så är det för att läsa checklistor. Man läser det som står och ser till att piloten svarar det som står att hen ska svara. Man ska alltså INTE kunna landa ett plan. Men det fick jag göra.

Jag hann tänka väldigt mycket under inflygningen kan jag säga. Tex när kaptenen sa att hen kopplade ur autopiloten. ”Hur i helvete ska jag kunna landa planet om något skulle hända med hen också” var tex en ganska skrämmande tanke. Jag visste inte ens hur jag kontaktade tornet. A men ni förstår ju känslan.

När vi väl landade så var hela flygplatsen avstängd, ambulanser, brandkår, polis och en massa andra assistans-fordon körde på båda sidor om oss hela vägen in till gate. De var förberedda på det värsta. En pilot på golvet i köket och en flygvärdinna bakom spakarna i cockpit. Som värsta actionrullen!

Det som hände efteråt är en helt annan historia, men man kan väl säga att det inte sköttes ”by the book” för att uttrycka det milt. Vi blev tex inte avplockade (som är en normal procedur oavsett vad som hänt ombord) utan fortsatte flyga i ytterligare två dagar innan basen hörde av sig. Så sjukt. Jag mådde jättedåligt och var absolut inte fit for flight, men eftersom jag var ny så vågade jag inte säga något. Igen annan verkade ju tycka att det var något konstigt med att vi fortsatte flyga som att ingenting hade hänt.

Det blev en jättestor utredning av hela grejen med haverikommissionen sen och jag fick sitta i hur många intervjuer som helst. Det var grymt jobbigt och jag var osäker på om jag någonsin skulle våga mig upp i luften igen, men bad om att få göra några flighter där jag gick utöver utan säkerhetsansvar för att känna efter och när jag hade gjort tre fyra sånna så kände jag mig ok igen.

Jag fick strikta order från ledningen att jag ABSOLUT INTE fick prata med pressen, eller med ngn annan heller för den delen om vad som hänt och det var ju bara för att skydda alla som gjort fel. Men det var svårt att inte prata om det. ALLA på basen visste att jag var ”flygvärdinnan som landade planet”. Varenda pilot jag träffade ville höra mig berätta och hade frågor om hur jag hade upplevt det, så det var väldigt svårt att inte prata om det.

Typ tio månader efter det som hänt fick jag kicken. Ha ha! De var så rädda om sina egna skinn så de vågade inte ha mig kvar i företaget. Jävla skitbolag!

Det är väl inte jättesvårt att räkna ut vilket bolag det är, men jag väljer att inte skriva ut det. Bara onödigt.

Så på frågan om jag varit med om något allvarligt på jobbet, ja. Rättså allvarligt. :-)