Ett tredje världskrig?

Alltså jag såg en dokumentär på Natural Geographic om Nordkorea. Fy faan. Man har ju vetat att den där Kim Jung Un, Tung eller vad han nu heter är galen, men exakt HUR galen har faktiskt är, hade jag ingen aning om.

En amerikansk journalist hade fått möjlighet att följa med ett läkarteam som skulle dit och genomföra ögonoperationer eftersom en extremt stor del av nordkoreanerna, unga som gamla drabbas av starr till följd av undernäring vilket obehandlat leder till blindhet. Hon reste ”undercover” som läkarstudent och fick ta med sig en kameraman eftersom hon sa att hon behövde dokumentationen för hur operationerna gick till.

Man har ju hört att staten där kontrollerar tv, radio och att de inte har tillgång till internet. Deras telefoner går bara att använda inom Nordkorea och ALLA är som hypnotiserade när det kommer till Kim. Som en sekt. Journalisten hade möjlighet att hälsa på en ”vanlig” familj och de satt som robotar och pratade om hur bra Kim var, att de hade honom att tacka för allt. De hade inte en enda tavla eller nåt foto på väggarna utan bara bilder av Kim.

När patienterna som fått sina ögon opererade, omkring 1000 personer, fick sina bandage borttagna gick de fram till en tavla av Kim och tackade den store ledaren för att de fått synen tillbaka. (!!) Det var så sjukt att se!

De tror också att kriget mot USA fortfarande pågår trots att det varit slut sen 50-talet. Allt pga Kim låter dem tro det.

Det var fruktansvärt att se! Ett helt land som är totalt bortkopplade från resten av omvärlden.

Och så har vi mr Trump på andra sidan som sitter redo med fingret på knappen.

Fy faan. Katastrof om de skulle bestämma sig för att de fått nog av varandra på varsitt håll. Och för att göra hela den här galenskapen ännu värre så sitter mr Putin på sin kant och kan hitta på vilket jävelskap som helst.

Tre galningar på stora viktiga positioner med kontroll över både vapen och soldater som lyder deras minsta vink.

Nånstans har man ju (i alla fall jag) alltid haft i bakhuvudet att ett tredje världskrig är något man skulle vara med om under sin livstid, men att det kanske skulle ske när jag är riktigt gammal. Men efter att ha sett den där dokumentären känns det som att det kan hända när som helst. Man får hoppas att Sverige håller sig lika ”neutrala” som de gjort i tidigare krig.

Mvh Rädd.

Psykisk ohälsa. Mina upplevelser

OBS! Det blev ett sjuuukt långt inlägg. Sorry!

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag drabbats av ”vinterdepression” och den kommer alltid i början av november när mörkret kryper på. Enda gången jag inte fått det är när jag har jobbat vintersäsong och fått spendera större delen av vintern i solen, så det är ju helt klart kopplat till mörkret. Men vi ett par tillfällen har jag mått dåligt även när det börjat ljusna.

Första gången var 2011. Jag jobbade på akuten då och tyckte att livet var på topp! Jag jobbade mycket, men alla mina kompisar jobbade där också så det kändes mer som att jag fick spendera dagarna med mina vänner än att jobba. Alltså inget jag led av. Privat hade jag kille och allt annat var liksom perfekt. Och så från ingenstans slog den till, vinterdepressionen men den kom tidigare än vanligt och det blev verkligen nattsvart. Den slog fullständigt undan benen på mig och vissa dagar kom jag inte ens ur sängen. Det är svårt att beskriva känslan, men det var som att jag hade ett tjockt, tungt, svart täcke över mig som inte gick att lyfta av. Jag kunde inte äta, jag kunde inte sova och jag grät helt okontrollerat av ingenting.

Jag försökte jobba ändå, men när jag först hade snäst av mina kollegor helt oprovocerat vid flera tillfällen och sen också gick på en stackars patient förstod jag att jag behövde hjälp. Jag gick in till chefen och sa att jag inte mådde bra och behövde gå hem.

Sen när det hade gått, vad är det sju dagar som man får vara hemma utan intyg, fick jag panik eftersom jag visste att jag inte skulle kunna jobba i det skick jag var. Jag ringde till 1177 (jag vet sämsta stället men jag hade ingen annan jag kunde vända mig till) och så beskrev jag för de hur jag mådde. De rådde mig att söka psykakuten. Jag blev skiträdd! Vadå psyk? Jag är väl inte galen?! men de sa att det var dit man skulle vända sig om om hade andra än fysiska problem. Sagt och gjort, jag tog modet till mig och åkte dit.

Det första som hände när jag kom dit var att jag fick träffa en sjuksköterska som först frågade om jag var självmordsbenägen och det var jag ju inte så då var det ok att låta mig sitta själv i väntrummet. Sen fick jag komma in efter ett tag och träffa en doktor som ställde en miljard frågor, hon gav mig en lugnande tablett och så fick jag veta att jag drabbats av en depression. Hade tydligen alla tecken. Hon sa att jag skulle gå hem igen och sen kontakta min husläkare för vidare utredning. Jag fick med mig en påse piller, sömntabletter, lugnande osv som räckte i några dagar.

Redan dagen efter ringde jag närmsta vårdcentral och bokade en tid och jag tror att jag fick komma samma dag. Jag fick träffa en kvinna som var… lite speciell om man säger så. Hon ställde också en massa frågor, jag fick fylla in några blanketter där det genom mina svar framkom var jag befann mig på en skala och utifrån den kunde man berömma hur allvarlig min depression var. Jag minns inte vad jag fick för resultat, men däremot minns jag att hon frågade vad jag ville ha för tabletter. Ja exakt så. ”Vad vill du ha”? sa hon när vi pratade om det. ”Ehh…. ja, nåt att sova på kanske..?” svarade jag. ”Ok, mer?” sa hon. Så bisarrt! Jag kunde alltså själv fritt bestämma vad jag ville att hon skulle skriva ut och hon skrev för glatta livet.

Två olika sorters sömntabletter och två varianter av lugnande fick jag utskrivet. Med flera uttag. (sjukt!) Plus ”lyckopiller” som jag skulle börja med direkt. Sen skrev hon en remiss för att få gå och prata med en psykolog och sjukskrev mig i tre månader.

Det var så skönt att få den tiden till att bara ta hand om mig själv och slippa behöva tänka på jobbet, men samtidigt så skämdes jag när jag skulle ringa och berätta att jag var sjukskriven och vad alla vänner och kollegor skulle säga. Skämdes för att det inte kändes som att jag var sjuk på riktigt.

Det tog ett tag innan jag fick kontakt med psykologen men när jag hade varit där en gång så ville jag inte gå tillbaka mer, vi klickade inte, men samtidigt så kände jag ju att jag behövde prata med någon så jag letade fram en och gick privat. Dyrt men SÅ värt. I början gick jag två gånger i veckan sen trappade vi ner det efterhand. Jag tror jag gick till henne totalt ett halvår. Det var jättebra, men hon var inriktad på KBT som ju fokar på nuet och framtiden, men jag märkte att jag hade en hel del i bagaget som behövde redas upp. Dock mådde jag mycket bättre efter det där halvåret och det var väl en blandning av medicin, vila och terapi så jag kunde så smått börja jobba igen och sen återgick allt mer och mer till vardag igen.

När jag hade ätit ”lyckopillren” ett år, började jag känna mig avtrubbad, jag kunde liksom inte riktigt bli varken glad eller ledsen. Jag kände mig rak, lite som en robot och det fick mig att känna mig som en annan person så jag gick tillbaka till vårdcentralen, ny doktor (samma som jag fortfarande har idag, BÄST) och han sa att vi skulle trappa ut medicinen under en period för att se hur jag mådde och det funkade bra.

Efter det hade jag några riktigt bra år där jag inte kände av mörkret alls (flyget) och det var underbart!

2015 slog så PMS:en till. Jag förvandlades till ett ett jävla monster när jag hade PMS och kunde absolut inte kontrollera mig själv. Bara ni som upplevt det vet hur det känns. Det är fruktansvärt. Jag förpestade livet för min sambo och hans stackars lilla dotter typ två veckor varje månad och så kan man ju absolut inte leva så jag ringde min pappas dåvarande fru som också är doktor och hon skrev ut en antidepressiv medicin som användes just för PMS. Det blev som natt och dag! Monstret försvann och jag kunde leva som vanligt hela månaden.

Efter nåt år började jag dock känna att jag kände mig låg och deppig även de andra veckorna så då började jag på eget bevåg ta tabletterna hela månaden (det ska man väl egentligen inte göra utan ordination, men jag gjorde det) och tyckte att det funkade bra. När jag sen flyttade hem till Stockholm igen gick jag till min vanliga doktor och han sa att det var helt ok att äta medicinen jämt och skrev ut mer.

Nu i höstas (2017) smällde depressionen till igen. Trots att jag fortfarande äter de där tabletterna. Det blev precis likadant som 2011. Nattsvart och jag låg bara i sängen och grät, typ. Eftersom jag pluggade då kunde jag vara hemma och göra det mesta online, men jag missade en hel del viktiga föreläsningar så jag gick återigen till min doktor och han sjukskrev mig, skrev en remiss till psykolog och gav mig milda lugnande tabletter som man också blir lite dåsig av så man kan sova.

Jag började gå till psykologen, som är helt fantastisk! och har gått till honom sen dess. Förta tiden var jobbig och jag har fått ytterligare en medicin som kompletterar den jag redan har och kombinationen verkar fungera. Nu mår jag så mycket bättre, är fortfarande sjukskriven, men allt är inte lika nattsvart som det var då.

Jag sover ju inte så bra nu, men utöver det så tycker jag att det är ganska ok. Jag blir fortfarande väldigt trött om jag gör något, det räcker med att ta mig ner till gymet så måste jag sova en stund sen och så är det ju inte i vanliga livet och jag får fortfarande dagar när allt känns hopplöst, men skillnaden från hur det var i början är enorm.

Jag vet inte hur länge jag ska fortsätta att äta de här tabletterna, men om de hjälper mig så kan jag lätt fortsätta med dem livet ut. Jag har fått en del biverkningar som till en viss grad är övergående. Svetten tex. I början svettades jag som en gris. Det var vidrigt! Jag svettades även om jag stod naken på balkongen när det bara var ett par grader ute och fick duscha och byta kläder flera gånger om dagen. Plus att jag gick upp i vikt. Sämsta tänkbara biverkningarna! Svettningarna börjar avta (peppar peppar) och vikten har jag fått under kontroll med hjälp av träning och koll på vad jag stoppar i mig. Ovant eftersom jag tidigare har kunnat äta ALLT utan att lägga på mig ett endaste litet gram. Och att bli ”tjock” (i mina mått mätt) skapar ju också en ångest så det har jag lidit enormt av. Gick upp 12 kg på tre månader. (!!) Från 60 till 72 pannor. Fy faan. Men nu är jag nere på 64 så det är inte långt kvar. :-)

Det har även den här gången varit svårt att berätta för folk hur jag mår. Vissa fattar ju precis, medan andra kan kläcka ur sig typ ”men det är väl bara att bita ihop och rycka upp dig!” De som säger så vill jag slita hjärtat ur. Som att man skulle välja att må såhär om man bara kunde ”rycka upp sig”.

Det får en också att inse vilka som är ens riktiga vänner, de som faktiskt finns kvar även när man inte är på topp. Man orkar ju inte göra nånting alls när man mår som sämst, så jag har tackat nej till allt den senaste tiden och vissa klarar inte det utan slutar att höra av sig om de inte får något svar, eller om jag säger att jag inte orkar. Dessa människor behöver jag inte ha i mitt liv. Energitjuvar! Man ska omge sig med personer som ger istället för att ta. Vissa dagar har känts bättre och då säger både psykologen och min doktor att jag ska ta vara på de stunderna och göra sånt som får mig att må bra, så jag har ju både varit ute, varit på fester och umgåtts med vänner. Men jag är helt slut efter och kan sova ett dygn.

Så. Nu är jag alltså sjukskriven till sista januari. Eftersom jag missat så mycket i skolan har jag tagit ett studieuppehåll den här terminen, så nu håller jag på och funderar på vad jag ska pyssla med i vår och sommar. Innan besöket hos handkirurgen i måndags var jag helt inställd på att jag skulle flyga igen, men det kommer jag ju inte att kunna göra om det blir operation så jag har fått tänka om. Jag har en del på gång men absolut ingenting som är klart, men jag tar det med ro. Mitt första fokus ligger på att blir frisk, må så bra som jag kan och känna mig helt återställd innan jag börjar med något. Annars finns det ju risk för att det blir bakslag och det vill jag absolut inte.

Jag har nio gånger kvar i terapin och det hjälper mig ju också mycket, även om det är riktigt jobbigt ibland. (Det har f.ö. kommit fram en grej som jag tänkt att jag ska dela med er, men det kommer senare. Jag har börjat skriva inlägget, men det är tungt, svårt och jobbigt att sätta ord på det, så det får ta den tid det tar. Hade faktiskt nästan helt förträngt det och när minnena kommer upp nu är det nästan som att uppleva det igen.) Jag tar en dag i taget och bestämmer när jag vaknar på morgonen vad jag ska göra utifrån hur jag mår. Baby steps.

Oj så långt det här blev! Har ni orkat läsa ända hit, heja er!!

Jag älskar att skriva och har alltid gjort det och det får mig att må bra och jag ventilerar och liksom ”får ur mig” saker när jag skriver. Jag postar ju inte allt här, men det finns hur mycket som helst i min Dokument-file i MAC:en. Det är också en typ av terapi. :-)

Ok, nu slutar jag. Ha ha!

Önskar er en mysig kväll!!

Hade man inte ångest innan så….

Tog en lång promenad runt stan. Gick i lugnt tempo, mer strosade och det var sjukt skönt. Gjorde några ärenden och lyssnade på min bok.

Gillar inte riktigt att gå på större vägar eller genom folksamlingar sen det som hände i april, så jag håller mig på mindre vägar och bakgator. Stryker omkring som en snuskgubbe längs väggarna. Hehe.

Ibland måste man dock passera vissa stråk av ”oskyddad” väg men då ser jag till att gå mot trafiken så att jag har koll på om det kommer nån galning i en bil eller lastbil. Det är inte nyttigt att tänka så här, jag vet, men jag kan liksom inte låta bli.

Mer steg än vad jag fått ihop på länge kan jag säga, men långt ifrån vad som är rekommenderat antal steg/dag. Minst 10000 ska det väl vara tror jag. Aja. Jag har i alla fall varit ute.

Dagens mat. Samma som igår, en currygryta med kyckling, champinjoner och lök som jag mojsat ihop med matlagningsgrädde. Till det hyvlad zucchini istället för pasta och tre körsbärstomater. Gott och mättande.

Sminkade mig med vänster hand idag, där av de groteska ögonbrynen. Ha ha ha. Orkade inte göra om dem. Övar upp vänster hand igen nu inför operationen. Blev rätt duktig på att använda den efter förra gången och gör fortfarande väldigt mycket med den. Kan tex skriva väldigt bra med den nu. Grymt ju att vara dubbelhänt.

Ser ni vad jag ser… Om man inte hade ångest innan så skapar ju hundraåttiosex olästa textmeddelanden det. Jag avskyr att öppna dem. Samma med att lyssna av telefonsvararen, där jag f.ö. uppmanar till att man ska texta istället (ha ha) eftersom det också skapar en stress hos mig. Som att jag får en massa måsten på mig. Urk. Nästan lika vidrigt som att tvätta. Nästan.

Filar på mitt inlägg om mitt psykiska mående. Postar så snart jag är klar.

Är det ok att jag mår såhär?

Man är ju aldrig så snygg som när man har tvättstuga.

Ett par slitna och urtvättade mjukisar och en lika gammal och risig tisha. En riktig fashionista. ☺️

Har varit vaken hela natten. Sista gången jag tittade på klockan var den halv fem och alarmet var ställt på sju eftersom jag hade en tidig tid till psykologen i morse, men det var helt otänkbart att jag skulle komma upp till den. Vidrigt trött. Ni vet sådär så att man nästan mår illa. Var tvungen att avboka. Det har kommit den senaste veckan det här med att jag inte sover ordentligt. Jag somnar, men sen vaknar jag, drömmer, ligger och vrider mig och är allmänt orolig. Det hör garanterat ihop med hur jag mår men det gör det ju inte minde jobbigt.

Har en tid hos min doktor nästa vecka så då får jag diskutera med honom. Sist jag var där ville han skriva ut sömntabletter men jag ville inte ha dem. Måste kanske tänka om nu..

Att må dåligt psykiskt är ingen lek. Det är väldigt tabu att prata om och folk vet inte riktigt hur de ska hantera det när man berättar, men det är i allra högsta grad verkligt och sjukt jobbigt. Ska berätta mer om det senare idag.

Ska tvätta klart, sen ska jag ge mig ut på stan.