Kan Spotlife-supporten tänka sig att svara på mina mail?!!

Återigen krånglar det och jag verkar bara kunna ladda upp vissa bilder. Nu är jag nära bristningsgränsen och funderar på att se mig om efter en ny portal där allt fungerar. Sorry!! Jag gör verkligen allt jag kan för att komma i kontakt med någon som kan hjälpa mig, men jag tycks vara lågprioriterad. Trist.

God kväll mina vänner.

När jag gick från gymet idag bestämde jag mig för att gå raka vägen hem, duscha, äta och sen lägga mig på soffan. Och det gjorde jag. TiVo hade spelat in en dokumentär om Heth Ledger.

Den var såå bra! Har ni inte sett den så gör det. Den gick på SVT så kanske finns på play.

Man älskar ju att få presenter.

Dessa landade i lådan idag. Perfekt eftersom jag varit på jakt efter pann/svettband att ha när jag tränar. Och vilka härliga färger!

Väldigt matchigt till mina träningsbrallor jag hade idag.

Jag gillar inte att gymma när det är en massa andra människor i gymet, vill helst vara helt ensam så nu försöker jag lista ut vilken tid det är minst folk där. På mitt förra gym var det kl 14, då var ha helt själv. Det kom in en farbror typ kvart över, gick 7 minuter på bandet iklädd jeans och sandaler och sen gick han igen. Underbart!

Min kropp svarar oerhört snabbt på träning. Förbränningen är på max så nu är jag jättehungrig. Svårt att äta nåt så här på kvällen som mättar men ändå är lätt.

Fan, nu trasslar det med bilderna igen. Jävla skit. Och supporten har fortfarande inte återkommit. Fuck.

Passar på. Jag är värd lite unn.

Jag har så mycket i pipe:en nu. Saker som absolut inte är klara på något sätt, men som skulle vara så sjukt roliga om de blev av.

Men ingenting ligger i mina händer, jag har gjort mitt så nu återstår bara att vänta och det är jag ju oerhört dålig på. Fördriver dagarna och tiden med att vila, titta på serier, träna och äta bra.

Så här i januari februari har jag sällan eller aldrig någon riktig energi till att göra något ändå, så det här upplägget passar mig utmärkt. Jag unnar mig den här tiden. Tillsammans med psykologen bygger jag upp mig själv igen. Fast en ny och mycket bättre version, en som är hållbar i längden. Jag känner verkligen skillnad från när jag började gå i terapi. På nio veckor har han gjort underverk med mig. Ja, pillren jag stoppar i mig har väl gjort sitt också, men jag tror mycket beror på snacken hos psykologen.

Att förlora sin mamma

Jag tittade på ”Tillsammans mot Cancer” på 4:an igår och i morgon är det mammas födelsedag. Därför vill jag dela med mig av en text jag skrivit om hur jag upplevde det när vår älskade mamma lämnade oss. 

Jag hade precis hämtat nycklarna till min nya lägenhet. Den lägenhet som jag längtat efter så länge och som äntligen blivit min, när jag fick samtalet. Samtalet som skulle förändra mitt liv för alltid.

Men historien börjar långt tidigare. Det var hösten 2000. Mamma hade sagt till mig och syrran att hon ville prata med oss. Pappa var också där, även fast de varit skilda sen många år. Vi satt i vardagsrummet och hon berättade att hon hade hittat en knöl i sitt ena bröst. Hela min värld rasade samman! Innan jag ens hann höra fortsättningen av det hon berättade, bröt jag ihop fullständigt. Jag grät så kraftigt att jag började hyperventilera. Pappa, som är läkare, insåg ganska snabbt att jag skulle svimma om jag fortsatte, så han gjorde vad han kunde för att lugna mig. Men jag var tröstlös. Mitt nästa minne är att vi sitter i bilen. Jag och pappa. Han hade på något sätt lyckats få mig med ut och in i bilen. Jag vet inte hur. Han körde långsamt på de mörka skogsvägarna utanför Norrtälje i hopp om att bilens lugna guppande skulle få mig lugn. Det gjorde det, till slut. Men vi hade tvingats stanna flera gånger för att jag var tvungen att kräkas. Hade gråtit så mycket att jag kräktes av ren utmattning. Beskedet om knölen i min mammas bröst var för mig lika med ett besked om att hon skulle dö. Där och då. Men det var innan jag visste vilket ”jävlar-anamma” min mamma hade.

Minns inte tiden efter beskedet så väl, men jag minns när hon opererades och när behandlingarna satte igång. Operationen gick bra. De tog inte bort hela hennes bröst, utan gjorde en sk. ”tårtbitsoperation”, där man tar bort den sjuka delen och intilliggande lymfkörtlar, men sparar så mycket man kan av bröstet. Cellgifterna däremot. De var fruktansvärda! Var tredje vecka, varje dag, åkte vi in (jag var med varje gång) till Radiumhemmet, där hon fick cellgifterna. När det var klart, låg hon helt utslagen i två dagar och bara kräktes och kunde varken äta eller dricka. Det var fruktansvärt att se sin mamma så, utan att kunna göra något. De resterande veckorna ”var allt som vanligt” Hon jobbade på med sitt jobb, som personalchef, tränade på Friskis & Svettis, där hon även var aktiv som ordförande i styrelsen och fortsatte med allt annat i livet, som om ”ingenting hade hänt”. Det var väldigt få som visste att hon var sjuk. Hon ville inte att folk skulle tycka synd om henne. Hennes plan var att besegra sjukdomen och sen återgå till sitt liv. Och det gjorde hon också! Min fina, underbara, fantastiska mamma, gav sig den på att hon skulle överleva denna vidriga sjukdom och inget kunde stoppa henne. Starka modiga kvinna!

Vi stod varandra nära min mamma och jag. Självklart minns jag inte vårt första möte, men jag har fått det berättat för mig tusentals gånger och jag har även sett det på film. Jag är adopterad från Colombia och kom till ett snöigt och kallt Sverige fem veckor gammal på julafton 1978. Då hade mamma och pappa väntat på mig i tre år. Ja inte just på mig, men på ett barn. Tre långa år hade adoptionsprocessen tagit. Ändlöst med papper, intervjuer och dokumentationer, innan det äntligen stod klart att en liten flicka fötts och var på väg hem till dem. De fick beskedet den 19 november. Då var jag bara en vecka gammal. En flicka hade fötts på ett mödrahem i Cali Colombia och behövde en ny familj. Genast började mamma och pappa planera inför resan. Fixade alla vaccinationer, papper, biljetter, växlade pengar, inhandlade oändligt många filmrullar (det var ju Super8 på den tiden) och förberedde sig för vad som skulle hända. De väntade med spänning på nästa samtal från Adoptionscentrum. När det väl kom, hade det hunnit gå ytterligare några veckor och det var snart dags för avresan. Beskedet de fick var inte vad de väntat. Papperna i Colombia var inte klara. Det fattades stämplar och underskrifter och med den nalkande julen, var det inte troligt att det skulle hinna bli klart innan helgerna då allt stängde. Vilket antiklimax!

Deras kontakt på AC, sa att det eventuellt fanns en annan lösning. De hade redan en familj på plats i Colombia, som var där för att hämta hem en liten kille och om de skulle kunna skynda på pappersarbetet något, skulle kanske den familjen kunna ta mig med till Sverige. Om det fungerade, skulle vi landa på Arlanda julafton. Det var allt de fick veta. På julaftonsmorgon skottade mamma och pappa fram bilen och begav sig ut till Arlanda. Där vankade de sen av och an hela dagen, fortfarande utan att veta om jag skulle komma eller inte. De hade lyckats få reda på att familjen fanns med på planet, men inte om jag var med. Men så landade planet. Och ut genom dörrarna kommer en familj, med två bebisar i varsin korg! Jag kan inte återberätta mammas glädje när hon berättat den här historien för mig. Jag kan inte heller beskriva den glädjen man ser i hennes ansikte, på den gamla knackiga Super8-filmen som fångade detta fantastiska ögonblick. Men jag tror ändå att alla kan förstå, även ni som inte har barn, vilken känsla det måste ha varit. Att efter tre långa års väntan, äntligen få sitt lilla efterlängtade barn!

Mamma har varit en helt fantastisk mamma. På alla sätt! Hon har alltid ställt upp för mig och min syster. Hon har funnits för oss i vått och torrt. Våra vänner har alltid varit välkomna i vårt hem oavsett tid på dygnet. Vårt hus var alltid fullt av folk. Mamma sa alltid, ”det är bättre att ni är här, så jag vet vad ni gör, än att ni springer omkring på stan.” Jag hade vänner som inte hade det så bra hemma. De fick komma och bo hos oss. De firade jul, påsk och andra högtider med oss och mamma gjorde ingen skillnad på dem och oss. Alla var en del av vår familj. Hon var allas mamma!

Tiden efter mammas sjukdom gick och livet återgick till det normala. Tillslut glömde man bort att cancern besökt vår familj. Hon gick givetvis på årliga kontroller och åt hormontabletter, men hon mådde bra. Fem år efter att hon ätit dessa tabletter var hon på ett besök hos sin läkare som friskförklarade henne helt och sa att hon kunde sluta ta sin medicin. Det var över!

Det var i november 2008. Då hade jag precis flyttat till Göteborg för att plugga i två år och vi pratade i telefonen och hon sa att vi skulle fira när jag kom hem över julen. Julen kom och som vanligt hade vi inga planer för den dagen. Vi hade slutat fira många år tidigare eftersom både jag och syrran oftast jobbat på julafton. Vi träffades hemma hos mamma några dagar innan och firade ”lill-julan”. Det var mamma, pappa, farmor, jag, syrran och hennes man som var där. Vi hade inte så långt innan fått veta att syrran var gravid och väntade sitt fösta barn och mamma var överlycklig för att hon skulle bli mormor.

Den här julen skulle mamma och hennes sambo åka upp till fjällen för att träna inför Vasaloppet och mamma ville så gärna att jag skulle följa med. Jag sa först nej, men sen var det något som gjorde att jag ändå valde att hänga på. Jag skulle vara kvar till juldagen och då ta mammas bil ner igen för att kunna gå ut med mina kompisar hemma på juldagen. Åh vad är glad att jag följde med!

I slutet av januari, samma dag som jag alltså skulle få nycklarna till min nya lägenhet, ringde mamma på morgonen och berättade att hon haft ont i magen en tid och att hon varit hos läkaren för att kolla upp det. Beskedet skulle komma på eftermiddagen samma dag och hon lovade att ringa så fort hon visste något. När hon sen ringde, hörde jag direkt att det var dåliga nyheter. Hon sa att man hittat en ny cancer och att den behövde behandlas snabbt. De hade gett henne fem år. Fem år kvar i livet! Återigen rasade allt samman! Hur hanterar man att man vet att man bara har fem år kvar med sin älskade mamma? Jag sa att jag skulle hoppa på nästa tåg hem, men mamma sa att hon ville att jag skulle vara kvar i Gbg och plugga och vänta in den redan planerade praktiken jag hade i Stockholm några veckor senare. Det gjorde jag. Med facit i hand skulle jag ha åkt direkt.

Vi hade daglig kontakt på telefonen och hon var vid gott mod. Hon hade bestämt sig för att den här gången skulle hon tillåta sig själv att vara sjuk. Första gången var hon inte sjukskriven, vilket gjorde att få visste. Nu skulle hon släppa alla sina uppdrag och bara ägna sig åt att ta hand om sig själv. Det kändes skönt att veta att min syster fanns nära till hands där hemma. Hon var med mamma på de olika undersökningarna som hon genomgick. Syrran blev dessutom hon sjukskriven eftersom hon var gravid och man inte ville riskera att stressen skulle påverka bebisen.

Tiden för min praktik närmade sig och jag åkte upp till Stockholm. Jag åkte raka vägen hem till mamma och det som mötte mig gjorde mig rädd. Så otroligt rädd! Mamma satt uppkrupen i soffan. Liten, smal och alldeles vit i ansiktet. Jag kände knappt igen henne. Mitt tränade öga kopplade snabbt ihop hennes utseende med sjukdomen och jag fattade för första gången hur sjuk hon faktiskt var. Jag kramade om henne och frågade hur det var med henne. Hon försökte dölja både hur rädd, sjuk och ledsen hon var när hon sa att det var ok, men att hon hade lite svårt att äta. Jag sa till henne att hon måste åka till sjukhuset direkt, men hon ville inte det.

Under min praktikperiod, bodde jag i min pappas lägenhet på Gärdet i Stockholm, men jag åkte till mamma i Norrtälje så fort jag hade en ledig stund.

Jag tro att det hann gå en vecka, innan mammas sambo övertalade henne att hon måste till sjukhus för att hon var så svag och matt på grund av näringsbristen. Vi hälsade på henne samma eftermiddag. Syrran, pappa, jag och syrrans man. Det var en fredag. Då satt hon där, i en alldeles för stor joggingdress och såg så otroligt gammal och svag ut. Min fina, fina mamma. Ingen av oss fattade då, hur kort tid vi faktiskt hade kvar och det var som om all min kunskap plötsligt försvunnit och jag bara var en ”vanlig anhörig”. Jag såg inte alla tecken, som jag nu i efterhand kan se så tydligt. Jag insåg inte, att mamma höll på att dö. Hon stannade kvar på sjukhuset över helgen och sa till mig i telefon, att hon skulle få komma hem på måndagen. Men när måndag kom, ändrades det. Så jag åkte dit. Då låg hon i sin säng och jag satte mig vid hennes sida. Vi pratade kort, men sen sa hon att hon var trött och ville vila. Jag sa att jag skulle komma tillbaka dagen efter. När jag kom på tisdagen, kände hon inte igen mig. Hon tittade på mig, men blicken var borta. Hon var inte längre där. Och inte ens då, fattade jag. Mamma höll på att dö. Jag ringde jobbet och sa att jag skulle vara borta ett tag och sen satt jag vid mammas sida. Två dagar och två nätter. Jag sov inte, åt inte. Resten av familjen kom och gick, men jag satt där. Satt och vakade vid min mammas sida och lyssnade på hennes andetag.

På fredag morgon, strax efter sju, kom nattsköterskan in till mig och sa att jag måste åka hem och sova. Jag sa att jag omöjligt skulle kunna sova då, men hon stod på sig. Hon gav mig två insomningstabletter och sa åt mig att åka hem. Jag tog dem och ringde en kompis, som kom och hämtade mig. Jag somnade nästan direkt när jag la mig i sängen. Av utmattning, men framförallt av tabletterna. Tre timmar senare vaknade jag av att syrran satt vid min sida. ”Det är över nu” sa hon. Jag satte mig upp, klädde på mig och följde med dem ner till bilen. Minns inte resan tillbaka till Danderyd, men jag minns när vi kom in i mammas rum. Hon låg där, så stilla, med en blomma på magen, ett ljus på bordet vid sidan om henne och fönstret på glänt. Det såg så fridfullt ut. Vi satt hos henne en stund. Lämnade varsin ros som vi haft med oss och sen gick vi. När jag hade lämnat sjukhuset några timmar tidigare var det fullt snökaos, men när vi nu klev utanför dörrarna, var det klarblå himmel och solen sken. Jag och syrran satte oss under tystnad i hennes bil. Åkte till Norrtälje till mammas lägenhet. Utan att prata med varandra och utan att vi visste varför, tog vi varsin soppåse och började tömma varsitt skåp. Sen satte vi oss i soffan och började gråta.

Tiden efter mammas bortgång har jag inte så mycket minne av. Att bara andas var så oerhört tungt. Det som hänt var så ofattbart och så oväntat att det inte gick att ta in. Jag satt mest hemma och tittade framför mig. Telefonen ringde i ett och jag fick så otroligt mycket stöd och värme från mina vänner, men jag kunde inte riktig hantera det. Jag svarade nästan inte på ett enda samtal eller sms. Det var för jobbigt. Jag visste faktiskt inte hur jag skulle lyckas ta mig vidare.
Pappa, jag tror i alla fall att det var han som ordnade det, fixade så att jag fick gå och prata med en psykolog, men jag gillade henne inte och var bara där två gånger.

På något sätt, jag vet inte hur, gick tiden och jag var så småningom tvungen att återvända till Göteborg och mina studier. Men hela tiden höll vi på och fixade med allt det praktiska som kommer med att någon går bort. Min syster drog det största lasset eftersom hon fanns på plats hemma. Hon fixade alla papper med banken, försäkringar och allt annat som behövde styras upp. Hon var också den som gjorde allt det praktiska med begravningen som behövde ordnas. Jag hjälpte henne så gott jag kunde från Gbg, men jag är så oerhört tacksam för att hon gjorde det. Att hon orkade. Jag tror faktiskt inte att jag hade klarat det.

Begravningen var en av de värsta, men också finaste dagarna i mitt liv. Vi hade planerat den in i minsta detalj. Ville att det skulle vara så mycket mamma som möjligt. Vi hade bokat en restaurang för samlingen efter kyrkan och vi fick veta att man vanligtvis bjöd in några speciellt utvalda till den. Men hur skulle vi kunna välja vilka som skulle få komma? Vi beslöt oss för att alla som ville, skulle få komma. Och vilken tur att vi gjorde så! Vi visste att det fanns många i lilla Norrtälje som skulle komma att vilja ta farväl av mamma, men att kyrkan skulle fyllas av nästan fyrahundra personer, var mer än vi kunnat ana. Ett hundra av dem, ville även följa med efteråt.

Det var så oerhört vackert i kyrkan! Vi hade beställt blommor från mammas favoritflorist, musiken spelades av levande orkester och vi hade även valt två låtar som skulle spelas. ”Jag fick låna en ängel” med Shirly Clamp och ”Det vackraste” med Cecilia Wennersten. På restaurangen efteråt var det många som sa att det verkligen kändes som att det var mamma som planerat allt.

Att ens mamma en dag kommer att lämna en, är något som man inte vill tänka på. Att det ska ske massor av år för tidigt är omöjligt att tänka på. Man tror inte att man ska överleva utan sin mamma, men det gör man. Även om det är tufft. Mammas död har fått mig att se annorlunda på livet. På hur snabbt allting kan förändras och hur viktigt det är att uppskatta det man har här och nu. Att leva för stunden och ta vara på varenda minut. Min syn på min omgivning har också förändrats. Jag har insett att livet faktiskt är för kort för att slösas bort på dåliga relationer, trista jobb och saker som man går och funderar på som inte känns bra. Det stämmer faktiskt att man ska leva för dagen. Självklart inom rimliga gränser, men man ska verkligen njuta av det man har och göra sig av med det som inte tillför något positivt. ❤️