JÄVLA SKIT!! Jag håller på att tappa det!

Ok, nu har jag försökt ladda upp bilder i snart två timmar. Jag mailar supporten med de studsar och jag mailar en annan adress men får inget svar. Jag blir fan GALEN när tekniken inte fungerar. År 2018 och man kan inte ladda upp bilder. INTE OK!! Så ni får en text, utan bilder. Sorry för det.

Nu är jag äntligen hemma och har slängt upp benen.

Det gick faktiskt ok hos psykologen trots att vi rev upp fler än ett sår från förr. Herregud alltså vilket liv jag har levt. Och vad mycket jag har begravt, accepterat, tolererat och bara borstat av mig. När man tittar i backspegeln så är det fan ett under att jag ens lever. Jag förstår ju nu varför allt känns så jävla nattsvart ibland. Känns inte som att det är jag som har upplevt allt. Jag förstår också varför jag blir så arg när jag blir det och varför jag har svårt att släppa folk nära. Det börjar också klarna kring min förmåga att stänga ute folk som jag upplever vill mig illa. Fy faan alltaå. 39 år har jag levt på det här sättet. Nu börjar resten av mitt liv, kan man säga. Vi har kommit ungefär halvvägs i terapin och jag har nio veckor kvar, så jag hoppas att vi hinner reda ut det här råttbot av skit under den tiden. Babysteps.

Tittar på Spårlöst Dannmark. Det väcker alltid känslor i mig när jag ser det eller liknande program. Och nu, i och med terapin funderar jag på om min adoption också har påverkat mig i livet. För tydligen har jag problem med uppbrott och att bli lämnad. Livrädd för det så jag drar hellre själv innan jag blir lämnad. Och att bli lämnad av sin biologiska mamma, oavsett ålder, lär ju göra nåtmed en. Eller? Väldigt kluven kring hela den här adoptionsgrejen. Svårt att identifiera mig i den kategorin…

Huvudvärken knäcker mig nu och att hålla på led teknikstrul gör inte saken bättre. Jag säger god natt och hoppas att vad nu problemet än är, är löst imorgon.

Ps. Så kul att ni bara blir fler och fler! Så väldigt mycket roligare att skriva då. ☺️

Preppar för en tuff eftermiddag.

En promenad bort till Fältan.

Gick in hos pappa på jobbet och tänkte att vi kunde äta lunch ihop, men var visst en timme sen. ☺️

<
okade tid för pedikyr. Mina fötter är bedrövliga så det är verkligen på tiden.

Så härligt att sitta och bli lite ompysslad, lyssna på ljudbok och bara koppla av.

Tid hos psykologen i eftermiddag. Det var ett tag sen nu så det ska bli skönt att få snacka av sig lite. Idag tänker jag att vi ska prata om ett gammalt ex till mig som spökar. Han var inte särskilt snäll mot mig och det har satt sina spår. Behöver bli av med det bagaget. Det kommer bli jobbigt, men nödvändigt.

Jag hatar att vara rädd!!

Vet ni, jag har helt slutat titta på, läsa eller lyssna på Nyheter. Det är bara jämmer, död och elände.

Efter 7 april tycker jag att det är vidrigt att vara ute bland folk. Jag undviker folksamlingar, går bakgator om jag ska nånstans och jag skulle aldrig någonsin vara ute och knata efter mörkrets inbrott med tanke på alla gruppvåldtäkter.

Jag har aldrig varit rädd förut. Det har nästan varit som min superkraft. Jag har kunnat vara ensam i ett stort mörkt hus, glidit runt bland diverse-människor utan problem och för inte allt för många år sen promenerade jag glatt hem från krogen klockan 03 i becksvarta natten. Nu vågar jag knappt gå över gatan till lilla Turken på hörnet för att köpa snus. Fy faan alltså.

Hade jag inte varit så förbannat allergisk så hade jag kanske skaffat en hund. Fast den enda hunden jag skulle kunna tänka mig är en liten dvärgpudel (hatar alla djur för er som inte visste det) och den skulle ju knappast skydda mig från en eventuell ogärningsman.

Jag fick en pepparspray av pappa i julklapp för ett par år sen, en sån som färgar nyllet med en röd färg som sitter kvar i typ en vecka och den håller jag krampaktigt i handen varje gång jag går ut. Ska det vara så här? Ska jag behöva gå omkring och vara rädd?

När jag flyttade till Göteborg 2008 var första gången jag var rädd för att gå ut. Där kände jag mig otrygg vart jag än var och längtade hem varenda dag. När jag sen flyttade tillbaka till Stockholm två år senare kände jag en sån enorm lättnad, hemma på trygg och säker mark igen. Inget att vara rädd för. Det var då… Ska man flytta till en mindre stad kanske? Är det bättre?

Jag kan ju inte fortsätta att leva mitt liv och gå omkring och vara rädd…

God fortsättning på er förresten. Nu kör vi 2018!