Villkorslös kärlek och….. Barbie?!

Det blir Mello även för mig ikväll. Faller lite för grupptrycket och känner att jag inte kan ställa mig utanför ”bubblan” som alla snackar om.

FaceTime:ade med tjejerna för en stund sen och det liknade nästan ett korsförhör när det snackade om Mello. ”Moster visst är han bäst! Moster hörde du den låten? Moster han som hade den där tröjan…” och så vidare. Ha ha. Vi ska ju hänga hela nästa helg så jag måste vara förberedd. ☺️

Har ingen aning om vilka som är med, säkert en massa ”o-kändisar” blandat med några gamla rävar, tänker jag.

Har legat och läst och gluttat på barnfilm under eftermiddagen.

Älskar såna här filmer! Tittade med ett halv öga men tror att den var bra. TiVo spelade in den så jag kan titta på den en regnigt tråkig dag i framtiden.

Det fortsätter att ramla in så fina meddelanden. Rörd till tårar över alla underbara jag har i mitt liv. Man hinner inte alltid ses, men ett text som det här är mer än nog. ❤️

Ja det blev nachos igen. Men det är också det enda jag ätit idag. Drack en soppa till frulle, annars ingenting så det är ok. Betydligt mindre än igår också.

Just precis nu, efter att ha snackat med Märta och Agnes känner jag mig faktiskt väldigt harmonisk. Barn har ju den förmågan, så oskyldiga, ärliga och raka. De älskar mig villkorslöst och ger mig så mycket kärlek och energi! Det bästa jag har. ❤️

Åh herregud, nu drar spektaklet igång. Orkar jag verkligen se det här? Tveksamt.

Barbie?! Heter hon Barbie? Suck.

blogstats trackingpixel

Guld till mig – silver till dem!

Tja!

Skotthålet är med! ☺️ Har precis kommit hem efter en två-timmars promenad runt Kungsholmen.

Vackert och skönt! Fan, jag tror att jag är på väg att landa i det här nu alltså. Tankarna snurrar ju såklart fortfarande, men de suger inte musten ur mig längre och jag kan sortera dem och se klart på allt. Yeay. Vilken jävla pers!

Jag läser den här nu. Om my va glad jag är att jag lånade den. Som att läsa utdrag ur mitt egna liv. Höra någon annan berätta om mina tankar och känslor. Såå häftigt!

Jag ska plöja de här tre också i helgen.

Precis som pappa sa, så är det grymt att läsa på så man fattar vad allt handlar om.

Dock var jag inte så mottaglig för det när han sa det, samma dag som jag fick ”domen”. ☺️

Jag har fått så fina och peppande text och meddelanden från mina vänner.

Att få höra sånt här får mig hjärta att svämma över av kärlek!

Från nya vänner, gamla vänner, ”tjenis”-vänner.

Vartenda ord går rakt in i hjärtat och lyfter mig i allt det här. TACK! ❤️❤️

Jag vill inte att det här ska bli en ”ångestblogg” nu med deppiga inlägg om hur kasst det är med mig, men jag bloggar ju om mitt liv och det här hände så då skriver jag om det.

Samtidigt GLÄDS jag tex av det här som hände tidigare idag.

Tjohooo! Satt som på nålar hela loppet. Grymma brudar som plockade hem ett silver! Heja!

Har tittat oerhört mycket på OS. Tv:n står på i princip dygnet runt. Jag har nog aldrig tittat så här mycket på OS tror jag. Sist var väl OS i Calgary 1988. Ha ha. Då var jag tio bast och kollade med pappa.

Ja men ni hör ju, jag är tillbaka. Inte alls så deppig längre. Hurra. Heja mig. ❤️

blogstats trackingpixel

Inte alltid fel med tabletter

Det här inlägget skrev jag innan jag fick veta att jag har diagnoser, så jag är kanske inte lika glad precis just nu som när jag skrev det, men jag postar det ändå för under alla känslor som pågår nu, mår jag ju faktiskt så väldigt mycket bättre än för några månader sen.

————————————————————-

Jag läste i nåns blogg minns inte vilken, att man inte behöver ta tabletter när man mår dåligt psykiskt, utan att det räcker med att träna. Så kan det säkert vara för vissa, men långt ifrån alla.

När jag var nere i min allra djupaste svacka tog jag mig inte ens ur sängen. Jag varken åt eller sov utan låg bara där som en zombie med tårar rullandes ner för kinderna. Så långt ifrån träning man kan komma.

Som tur var har jag en helt FANTASTISK husläkare som jag känner sen tio år tillbaka som jag ringde och bad om att få komma.

Jag bokstavligen hasade mig ner dit, osminkad i mjukiskläder med tovigt otvättat hår. Han skrev ut tabletter till mig direkt, vilket jag är enormt tacksam för och de har hjälpt mig oerhört.

Den första tiden när allt var sådär mörkt och jobbigt fanns det inte på kartan att gå och träna. Jag gick inte utanför dörren, ville eller kunde inte möta folk. Vände halvvägs till Ica en dag eftersom jag inte orkade möta personen bakom kassan, orkade inte säga hej.

Att ta en promenad, som många tycker är en ”enkel” grej funkade inte heller. Jag kunde ju inte vistas bland folk och bor man mitt i stan kan man inte gå en meter utan att möta nån.

Men efter ett tag, några veckor med tabletter och terapi, började jag så sakteliga känna mig starkare och kunde jag börja röra på mig. Först blev det promenader i olika längd, sen ökade jag på successivt tills jag tog mig in på gymet och började köra spinning. Gömd av mörkret i den nersläckta salen kunde jag ta ut mig ordentligt, men det var fortfarande utmattande. Jag sov alltid en eller ett par timmar när jag kom hem.

Tröttheten är något som hör till sjukdomsbilden.

Nu, när jag ätit medicinen i snart tre månader mår jag jättemycket bättre, jag tränar hårt och mycket och det är först nu som träningen gör att jag känner mig både starkare och piggare.

Så jag tycker inte att man ska vara rädd för att ta hjälp av tabletter. Alla är vi olika och man måste testa vad som passar en själv. Det viktigaste tycker jag är att ha en bra doktor, en som både är kunnig men som också lyssnar och förstår hur man mår. Och vi har ju sån tur här i landet att vi faktiskt kan välja precis själva vilken doktor vi vill gå till.

Sen måste jag rekommendera att gå till en psykolog. Jag vet inte hur det ser ut ute i landet, men här i Stockholm har vi i alla fall rätt till 12 tillfällen hos psykolog via landstinget. Utnyttja det!

Jag vet inte om jag kommer att äta de här tabletterna resten av livet, eller om det går att trappa ut dem så småningom men det är inget jag funderar på nu. Jag är bara så otroligt glad över att jag känner att livet har återvänt och att jag ser ljuset i tunneln. ❤️

blogstats trackingpixel

Lite av varje. Mest svammel tror jag.

God kväll.

Obs. Flottigt nylle pga en oljemask.

Jag mår sådär nu. Det gick skitdåligt att träna, kände mig uttittad, klumpig och konstig. Dessutom vred jag till armen så den började göra ont, så det blev ett kort pass. När jag kom hem tröstade jag mig med det största berget av nachos.

Sjukt gott, sjukt onyttigt. Känner hur köttet, osten och chipsen flyter omkring i mina ådror nu. Men värd ändå tycker jag. ☺️

Det är så jävla mycket känslor som snurrar. Jag har ju ångestdämpande tabletter men vill inte ta dem. Jag vill lära mig att hantera känslorna och inte låta dem skrämma mig, istället för att döva dem. Svinsvårt, kan jag meddela. Läser att mindfullness är en del i behandlingen av Borderline så det ska jag föröka mig på. Finns säkert nåt man kan googla fram.

Ok. Något som fick mig lite gladare när jag kom hem idag var det här.

Små små knoppar som har letat sig upp ur jorden. Hur härligt! Det brukar växa både krokus och snödroppar utanför vårt hus så det är väl nån av dem som är på g. Det är så underbart att våren är på väg! Bästa årstiden enligt mig. Framförallt är det ljuset som jag älskar. De ljusa kvällarna och de ljusa morgnarna. Kämpa.

Se här då!

Jag skev väl att jag ville ha nån slags rem/kedja till kameran? Eller gjorde jag inte.. äh. Oavsett så fixade jag det idag. Själv. Ja alltså jag klev in till en skomakare och köpte en meter läderband, två små nyckelringar och så fick jag en lite grövre tråd, eftersom jag nog tror att herr skomakare tyckte att jag var lite härlig. 😉

Ja men sen gjorde jag en liten ögla, satte i ringen, smackade på lösnagel-lim ( jag veeet, så sjukt smart!) och sen snurrade jag tråden runt, kladdade på lite mer lim och sen knöt jag. Hårt.

Ha ha! Att inte jag är nån form av fixare. Ofattbart! ☺️

Nu kan jag ha den runt halsen och släpa med mig den och knäppa bilder var jag än går. Perfekt.

Det här är inte så perfekt. Jag ska inte ljuga för er så jag erkänner. Jag tog ett återfall idag. Gled in på pressbyrån och köpte mig två dosor. Jupp. Sue me. Jag behöver fan snuset nu. När inte ens träningen hjälpte behövde jag det lite tyngre artilleriet. I vanliga fall hade jag kanske hällt upp ett glas rött, men jag vågar absolut inte dricka nu när jag mår såhär. Det kan sluta hursomhelst. Livsfarligt.

Jag svamlar märker jag men det är ju fredag så det är ändå ingen som läser. 😉

Over and out for now. ❤️

blogstats trackingpixel

Mår bättre och är ingen tönt!

Hemma och vänder. Ska dra ner och träna. Bästa medicinen mot min mentala obalans nu.

Måste säga att allt känns mycket bättre nu. Inte lika mörka tankar eller ångesthugg i bröstet.

Har varit ute och promenerat i stan, gjort mina ärenden och lyssnat på ljudbok för att skingra tankarna, det har gjort susen!

Tog en lunch på Joe & The Juice. Spicy Tuna med avokado och nån shake på ingefära och jordgubb.

Det blev en sväng in på biblioteket också.

Det stora stadsbiblioteket vid Odenplan. Har aldrig varit där förut. WOW, vilket ställe!

Såå pampigt när man kom upp för trappan. Det var ganska mycket folk där så jag ville inte ställa mig och fota, men det var helt fantastiskt.

Plockade på mig ett gäng böcker om psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar och satte mig ner i ett rum och läste lite, dock hade jag inga brillor så det blev en kort stund. ☺️

Jag ska ägna helgen åt att plöja dem. Lära mig allt om alla diagnoser och hitta sätt att hantera, bearbeta och acceptera. Sen kommer jag ju såklart jobba vidare med psykologen. Han ska minsann få veta vilken bomb han hasplade ur sig precis innan vi slutade sist. Ha ha ha. Jag älskar honom! Han är hur bra som helst.

Nu är jag redo. Tvättat bort sminket (bara töntar tränar med smink) och bytt om.

Kör dubbla tights. Ute och inne.

Hörs sen. Hej. ❤️

blogstats trackingpixel

Försöker distrahera mig

Morning peeps!

Turbulent dygn måste man ju ändå säga. Så många tankar och funderingar som poppar upp i skallen. Den senaste och den som gnager mig just nu är; tänk om folk bara ryckte på axlarna när jag berättade eftersom de hela tiden fattat att nåt är galet med mig?

När jag tänker på det får jag sån ångest. Det knyter sig i magen och jag vill bara krypa ur mitt skinn. Jag känner skam. Skäms över att jag själv inte har fattat att jag har en diagnos och gått omkring och varit viktigpetter och klankat ner på andra.

Jag tänker på alla som jag sårat genom åren, där jag helt utan självinsikt har dundrat fram som en ångvält och krossat allt i min väg. Fy faan. Ni fattar ju att jag blir galen när jag tänker såna där tankar va. Jag måste ta lite time out från allt det här nu och försöka foka på något annat. Det är dränerade.

Har lite småpyssel att fixa idag som jag hoppas håller pallet sysselsatt, annars får jag helt enkelt komma på något att distrahera mig med. Just nu. OS.

En annan sak. Det här med att jag bestämde mig för att sluta snusa förra veckan, kunde den idén ha kommit vid ett sämre tillfälle?!

Men eftersom jag är som jag är och gör det jag bestämt mig för, så har jag lagt av. Snusade lite i måndags men sen dess har jag inte tagit en endaste liten prill. Det är skittråkigt, såklart men det är bara att hacka i sig. Försöker hela tiden komma på anledningar till varför jag inte borde sluta men det finns ju inga. ☺️

Nu ska jag sätta lite fart.

Later Friends! ❤️

blogstats trackingpixel

En bergochdalbana av känslor idag.

TACK för fina kommentarer och sms efter min post på Insta och det förra inlägget här. Det betyder massor!! ❤️

Mina träningskläder matchar hur jag känner mig på insidan.

Hullerombuller och all over the place. Jag känner mig ok, sen gråter jag, sen är det ok igen och så textar nån och då kommer tårarna igen och sådär håller det på.

Jag var tack och lov helt ensam på gymmet för mitt i mitt hysteriska kutande på bandet kom tårarna och jag kunde inte sluta gråta. Men det var väldigt skönt att få ta ut mig ordentligt. Nu kan jag knappt stå på benen.

Armar och mage också.

Ännu en färgklick. På 90-talet var rött och rosa i kombo en synd. Det finns ju inget snyggare!

Det här fina armbandet kom med posten idag. Så fint!

Ser ni att det står Hope på det. Det passar perfekt nu. Det finns hopp även för en galning som jag. ☺️

Lax, grönkål, broccoli, dillkeso och några små tomater till middag idag. Väldigt gott, även fast min aptit är lite sådär.

Tre timmar senare….

Fick ett ryck nu och snurrade ihop fyra muffins. Helt utan recept men de blev faktiskt ganska goda.

Två ägg, mandelmjöl, bakpulver, Pofiber, kakao sen smälte jag några rutor Z-choklad och blandade i smeten.

Innan jag skickade in dem i ugnen petade jag ner ett par blåbär i varje och la två rutor choklad på toppen. För att vara gjorda av mig och helt utan recept så måste jag ge dem mer än godkänt.

Nu tänker jag spendera resten av kvällen på soffan framför OS. Är slut både i kropp och knopp. ❤️

blogstats trackingpixel

Del två i mitt liv – Tre diagnoser

Jag tror att en del i att acceptera och komma vidare i allt det här är att öppna upp, släppa på garden och göra mig mottaglig för det som jag tidigare varit rädd för. Jag behöver vara ärlig, och våga vara det inför ”öppen ridå”.

Därför har jag bestämt mig för att öppna upp allt och släppa in alla, vilket skrämmer mig, men jag måste göra det här till 100% och en del i det är att möta mina rädslor.

Igår hos psykologen fick jag alltså höra; ”jag kan inte ställa någon diagnos utan en ordentlig utredning, men efter våra femton veckors terapi kan jag säga att du har drag av Borderline, Bipolaritet och ADHD.”

Det har varit 24 minst sagt turbulenta timmar sen jag fick veta det där, mina känslor har härjat överallt och jag har känt mig kaosig inombords.

Precis som jag skrev igår, är känslorna ungefär desamma som när mamma dog. Bottenlös sorg som kommer i attacker, jag kan inte beskriva det på något annat sätt.

Efter alla tårar igår och orolig snön i natt, bestämde jag mig i morse för att googla alla tre diagnoserna – det är ju sällan eller aldrig bra, – men jag kände att jag ville få en egen uppfattning om vad det handlar om och det känns faktiskt bättre nu. Det gör mig fortfarande ledsen och det känns sorgligt att jag inte fått veta det tidigare, men som pappa sa igår, man visste inte nånting om de här diagnoserna för trettio år sen och man kunde inte behandla dem.

Väldigt många pusselbitar faller på plats. Händelser, beteenden och situationer genom hela mitt liv. Tankar som jag haft, alla dessa varför. Varför gör jag alltid så här? Varför känner jag alltid så här? Varför blir det alltid så här? Nu finns det svar och jag kommer att få hjälp att förändra, förbättra och komma vidare.

Det är en konstig känsla att ha fått en diagnos, även om den inte är helt fastställd än, för det känns som att jag plötsligt hamnar i ett fack. Facket som heter Psykiskt sjuka. Genom alla mina år inom vården har jag sett på psykiska sjukdomar på ett visst sätt, faktiskt varit lite rädd för det, men det handlar ju såklart om okunskap. Jag har på nåt sätt ”dömt” personen som haft diagnosen och ”sett ner” lite på dem och nu plötsligt är jag en av dem. Det blir en frontalkrock inom mig.

Det jag behöver få in är att det inte är mitt fel, att det inte jag som person som är ”ansvarig” för det här. Det är diagnoser som påverkar mitt sätt att agera, men jag har inte kunnat påverka diagnoserna.

Jag är livrädd för hur omgivningen kommer att reagera. Vad folk ska tycka om mig och om de, precis som jag gjort, kommer att döma mig. Många av tårarna igår handlade om det.

Men det enda jag kan göra nu är att försöka se positivt på det, eftersom jag ändå inte kan ändra på det som varit och från och med nu göra det bästa möjliga av resten av mitt liv.

Och jag är ändå glad, för nu kan jag ju med hjälp förändra mina mönster. Jag kan få verktyg för att hantera alla känslor som ständigt stormat inom mig och nu kan jag prata högt om det eftersom jag inte bara är ”dum i huvudet” som jag alltid tyckt, utan det finns riktiga anledningar.

Ja, men då börjar väl kapitel två av mitt liv nu. Det är med skräckblandad förtjusning jag kliver in i det. Ett steg i taget. ❤️

blogstats trackingpixel

Kaos

God morgon fina ni. Hoppas ni mår bra och kunnat kicka igång den här torsdagen på bästa sätt.

Precis som mina kläder så är mina känslor ett enda mischmasch. Jag har sovit i natt, men oroligt och med mycket drömmar. Igår tog jag milda ångestdämpande för att ”slippa” känna, men det är en av de saker vi pratat mycket om hos psykologen, att jag är rädd för mina känslor och ”stänger av” när något är jobbigt eller svårt, så idag ska jag försöka att låta känslorna komma när de kommer.

Jag vaknade tidigt, före sju så jag tände ljus och satte mig framför OS.

Nu har jag precis ätit frukost. Åt ingen middag igår så jag var hungrig som en varg idag.

Avokado och keso. Det är något med den blandningen som är magisk.

Träna, tvätta och skriva ska jag göra idag. Jag skriver alltid när jag mår dåligt. Det är ett sätt för mig att bearbeta och hantera jobbiga saker och det har jag gjort ända sen jag var liten. Sällan eller aldrig läser jag det jag skriver eftersom det mer handlar om att skriva än vad jag skriver.

Jag har nåt vidrigt att berätta, men jag vill inte att ni ska kräkas upp frullen så det tar vi senare idag.

Höres! ❤️

blogstats trackingpixel

Mycket av allt.

Usch vilken kväll jag har haft. En riktig gråtfest. Pratade med pappa och han var ändå positiv och jag vet ju att han har rätt, men det är så jävla mycket känslor som kommer upp.

Jag är en stark person och om jag bestämmer mig för att göra något, då blir det så. Därför har jag bestämt att jag ska vända all den här negativa energin till nånting positivt. Jag ska fortsätta jobba på att den här bloggen ska växa, jag ska se till att jag får det där jobbet jag vill ha, jag ska skapa mig de bästa förutsättningarna för det som komma skall och jag ska fortsätta min träning som jag gör nu eftersom det hjälper mig att må bra. Bland annat.

Jag kommer att tillåta mig att vara lite nere ett tag. Det är faktiskt ok efter en sån här grej, men jag ska inte låta det bli nattsvart, om det ens går med mina tabletter.

Känslan som kom över mig idag påminde väldigt mycket om sorgen när mamma dog. Bottenlös och ohämmad. Det kändes som att jag föll och aldrig skulle landa.

Egentligen tror jag inte att det var själva beskedet utan tankarna som kom upp i huvudet. Jag tänkte på vad andra ska säga, vad min syrra kommer att säga (hon är hård och dömer och har väldigt långt till sina känslor) och på vad som kommer att hända nu.

Jag är ju den jag är, så det kommer väl inte att förändras, men mitt sätt att tänka förändras nog nu när jag är medveten om det här och så ska jag verkligen försöka utnyttja det på bästa sätt.

Tagit dubbla tabletter för att kunna sova inatt.

Försöker samla alla tankar och skriver ner dem när de kommer, postar så fort jag är redo.

TACK för att ni hänger här med mig! Blir verkligen såå glad av att se statistiken. ❤️❤️

blogstats trackingpixel